Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 Erik Blomberg
spelande leva ett dubbelliv. Anselmus slites mellan kärleken till
konrektorns sundhetsknaster och kärleken till den smaragdgröna
Serpen-tina, vars pappa är arkivarie och salamanderfurste. Till straff för
att han plumpat i arkivariens manuskript, inneslutes han i en
kristallflaska, som emellertid smältes av Serpentinas glödande kärlek, Det
hela slutar efter ett våldsamt slagsmål med andevärldens fullständiga
seger: de älskande få varandra och i hemgift den gyllene krukan,
som innehåller livets högsta sällhet, de leva sedan lyckliga i Atlantis.
Jag har låtit Hoffmans graciösa saga ensamt exemplifiera den
litterära utvecklingen, inte bara därför att den bär romantikens
typiska drag, utan också emedan den avslöjar dess djupaste konflikt:
den oförsonliga striden mellan fantasi och verklighet, mellan materia
och ande, rum och rymd.
Ända från begynnelsen, i och med sin reaktion mot upplysningens
materialism, mot den avstängda och begränsade formen, har
romantiken burit med sig dessa element som insmugglade kontraband i
sin egen idélast. När nu realismen från århundradets början dyker
upp igen framemot dess mitt — och med äkta romantisk ironi
— inom bildkonsten just i form av den litterära genrebild, som
Hoffman trollat fram i sin berättelse, är detta ingen tillfällighet. I stort
sett betyder denna romantiska realism: verklighetsfrämmande,
bornerad, bakåtriktad, sentimental och borgerligt idyllisk som den är, en
avmattning, en stagnation, som speglar romantikens eget återtåg.
Düsseldorf — är det inte sagans Atlantis i trivial
verklighetsbelysning? En sjunken värld, en förgången tid, som man nu
söker återuppväcka i kostymbaler och teatertablåer. Den har
ingenting varken med havet eller himlen att göra, men desto mera med
trånga gränder och trivsamma krogar. Hur har romantiken kunnat
ramla så huvudstupa ner i kråkvinkel från sin flykt bland molnen ?
Skolans outtröttlige teoretiker, Friedrich Schlegel, gav genom sin
egen utveckling ett svar på frågan. Stormfågeln och frihetsaposteln,
som vid sekelskiftet i sin tidskrift Atheneum rasat mot alla moralens
och förnuftets band, hamnade redan ett decennium senare i
konservatism och klerikalism. Kyrkan och staten blev hans gudar. 1819
besökte honom Atterbom i Wien och gav hans exteriör med ett par elaka
rader: "Fr. Schlegel är omgiven av sin fetma och sitt inbillade
stats-mannaskap liksom av en ogenomtränglig mur/’ En besvärande bild
och ett dystert öde för en man som formulerat romantikens uppgift
på följande sätt; "att sväva på den poetiska reflexionens vingar, stån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
