Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 Erik Blomberg
mantiska föregångare, en Shelley eller Byron. Hela denna s. k.
romantiska realism förtjänar snarast att kallas realistisk romantik, ty
dess största betydelse ligger däri, att den ger den ursprungliga
romantiken en ny form och ett fäste i marken.
Viktiga hållpunkter ha vi i Courbet och Daumier. Den förre
bondson, kommunard; den senare journalist, proletär. Båda folkets
tales-män, socialister och obändiga individualister. De införa det fjärde
ståndet, kroppsarbetarna, i konsten. Courbet målar stenhuggaren vid
berget, Daumier den böjda tvätterskan, som stiger upp från
Seinekajen med sin börda, enkla, osmydkade, men fyllda av arbetets höghet.
I Daumier får också massan sin skildrare, och den dramatiska
massrörelsen, <ty folket har åter börjat röra på sig: 1848 blev
revolutionernas år. Dessa konstnärer hålla sig inte svävande över verkligheten för
att upplösa den i ironi och reflexion, de stanna kvar bland de
jordiska tingen, men forma dem med en plastisk storhet, som redan den är
något annat än vanlig realism. Med en mäktig gest sopa de undan
Düsseldorf ferkramet, ge det fasta rummet rymd, den simpla
vardagen höjd och horisont. På ett nytt sätt realisera de romantikens
program; att se det oändliga i det ändliga. Ingen kan undgå mystiken
i Daumiers dunkla rumsscenerier eller Courbets djupa skogsgrottor.
Naturen har inte längre de högromantiska målarnas upprörda
böljegång, den har fått en plastisk slutenhet, en jordisk tyngd, men i
Courbets mariner rullar åter havsvågen fram som en väldig symbol
för den okuvliga människoanden.
Under 1800-talets senare hälft övergår realismen som bekant i
naturalism, för konstens vidkommande i impressionism. Det var de
uppblomstrande naturvetenskaperna som i första hand gav anledning
till denna utveckling, den innebar samtidigt en ännu skärptare
opposition mot romantikens känslokult, dess politiska reaktion och
verklighets fientliga idealism. Materialism och rationalism återvände i
nya former. Naturalisterna överförde vetenskapliga metoder från
sitt studium av naturen på samhället, för att sedan draga sina
kritiska, ibland anarkistiska konklusioner — Flaubert, Zola, Tolstoy.
Efter de ensamma titanerna från århundradets mitt kom nu en hel
falang med ett gnistrande storimanlopp mot den stelnade
samhällsformen, den sociala och kyrkliga hierarkin.
Vad måleriet beträffar syntes nu impressionisterna definitivt ha
bemäktigat sig naturen. De vända resolut ryggen åt interiören och
bli friluftsmålare. Samtidigt erövra de dagsljuset åt målarkonsten,
som ännu hos Courbet var skymd av en dttnkel galleriton. Men ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
