Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens romantik 287
är rörelse, och rörelse blir den nya stilens lösen. Liksom de fasta
väggarna ha sprängts sönder, börja också kropparna, de orörliga
plastiska tingen, att flytta sig, fövandlas, vibrera, ja till och med upplösas
i vibrationer — liksom ljuset. Impressionism och naturalism ha
länge alltför ensidigt betraktats som reaktion mot romantiken, det
gäller endast i vissa avseenden, i andra fullfölja de samma syften, inte
minst i fråga just om rörelsen, som direkt tar upp de stora
romantikernas revelj från seklets början, Rudes marseljäs, Géricaults och
Delacroix’ rytterianfall, fast i lugnare tempo. Erövringen av
naturen har även en annan sida, som är utpräglat romantisk:
sammansmältningen av människa och natur, uppvisandet av deras
organiska sammanhang; en av den romantiska spekulationens
älsklingshypoteser var ju den om världen som en enda levande organism.
Bakgrunden för hela denna utveckling är den industriella
revolutionen under århundradets lopp och den därmed sammanhängande
tekniska och sociala. Turners sällsamma lokomotiv var vekligen
en ny tids budbärare, ångan hans andedräkt. Så följer elektriciteten,
telegrafen och de andra stora uppfinningarna under seklets senare
hälft. Det är inte bara rörelsen som intensifieras, avstånden
förkortas, människorna närmas till varandra, skynda ut ur sina boningar
och blanda sig i det fria. Det samtida måleriet har skapat betagande
uttryck för denna morgonfriska upptäckarglädje och
samhörighetskänsla, ett av dess älsklingsmotiv är ju den öppna gatan med
människor, djur och fordon i ett brokigt, glittrande virrvarr under
alléernas löv.
Men naturalismen uppvisade lika obarmhärtigt det nya
industrisamhällets nattsidor, dess fruktansvärda offerväsen. Människans
bästa krafter absorberades av tekniken, hon blev en kugge i det stora
maskineriet, en fånge i grottekvarnen, från fabrikerna stiger ett allt
hotfullare mummel från bundna slavar. Det sociala problemet fäller
sin mörka slagskugga över sekelslutet. Socialismen växer ut till en
samhällsmakt.
Om romantiken — och delvis med rätta — blivit kallad en flykt
från den yttre verkligheten, så kan naturalismen å andra sidan kallas
en flykt från det inre livet. Själen, denna dunkla realitet, som ingen
naturvetenskap lyckats bortförklara, hade redan börjat stegra sig
under sin nya börda. I sekelskymningen förvandlas naturalisterna
till mystiker och symbolister, som mot samhället hävda en oändlig
inre frihet. Romantiken blossar åter upp med ett hektiskt blodfärgat
sken, likt en döende aftonrodnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
