Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Händelser och spörsmål - Vem har nytta av höjda tullar på brödspannmål? - Förslaget till vanartslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 315
nytta respektive skada av den höjning av brödsädestullarna regeringen
föreslår utan även hur stor nytta och skada olika jordbrukare skulle få
därav. Om man går ut ifrån, att den föreslagna tullförhöjningen å
kronor 2:30 per deciton skulle bli effektiv, d. v. s. öka priset med nämnda
belopp, skulle av c:a 141,800 jordbrukare med överskott c:a 41,000 få
högst 10 kronor i ökad inkomst, 53,000 få mellan 10 och 50, 22,000
mellan 50 och 100, 23,000 mellan 100 och 500, något över 2,000 mellan
500 och 1,000 samt 800 över 1,000 kronor. Under 100 kronor i ökad
inkomst skulle följaktligen 116,000 jordbrukare få, och över 100 kronor
endast 26,000. För brukningsdelarna med brist på brödsäd skulle den
ökade utgiften på grund av höjda brödsädestullar växla mellan 14 och
5 kronor per brukningsdel.
Slutresultatet skulle då bli, att skada av höjda tullar på brödspannmål
ha c:a 228,000 jordbrukare, mindre inkomstökning än 100 kronor finge
116,000 och över 100 kronor endast 26,000. Även om dessa utredningar
icke kunna betraktas som så tillförlitliga, att resultaten äro exakta, torde
de dock ge en bild av det verkliga läget i stora drag. Och då kan man
ha rätt att säga, att de framkomna resultaten klart visa, hur oriktigt det
är, då man försöker att framställa tullförhöjningarna såsom någonting
varav det svenska jordbrukets vara eller icke vara är beroende.
Förslaget till Trots våra av gammalt stränga lagar mot »löske mænd»
vanartslag. ^an man knappast säga, att uppfattningen av fattigdomen
som ett brott, som bör straffas med förlust av det
dyrbaraste en människa äger, friheten, vunnit hävd. Vissa utopister ha
målat för oss samhällen, där sjukdom och fattigdom betraktas som svåra
brott, eftersom de i dessa idealstater i allra största utsträckning kunna’
undvikas. Och ibland händer det samhällskritiker av Bernard Shaws typ,
att de glömma, att vi inte redan leva i sådana idealsamhällen, och tala
om fattigdomen i en förtretad ton. Men när diskussionen kring nya lagar,
som t. ex. nu kring förslaget till vanartslag upplyser allmänheten om,
hur det egentligen står till med likheten inför lagen, möter man knappast
någon allmän mening om, att den fattige bör straffas för sin fattigdom.
Man har riktat skarpa angrepp mot det nya lagförslaget, som ska tolka
den mera laglydiga majoritetens uppfattning om, hur de samhällets
olycksbarn skola behandlas, som i sin livsföring genom anlag eller
omständigheter kommit att avvika från denna majoritet utan att begå enligt
strafflagen brottsliga handlingar, de alltså vars liv av majoriteten anses
innebära en fara för övrigas liv och egendom. Helt naturligt präglas
likväl detta förslag av en helt annan anda av humanitet och strävan efter
att hjälpa än den lösdrivarlag från 1885 vi nu ha. De olika lagförslag
som framkommit vittna bara om svårigheterna för sådan lagstiftning.
Det blir med nödvändighet mer eller mindre vaga begrepp, som
karakterisera de vanartiga. Den som »undandrager sig att efter förmåga
ärligen försörja sig» efter 18 års ålder blir den första avgörande
kvalifikationen. Därjämte fordras 1) att man under kringdrivande eller eljest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
