Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 juni 1930 - Händelser och spörsmål - Jordbrukets tullbörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 379
ha av någon anledning de olika tullsatserna blivit så avvägda, att den
ena parten blivit lurad?
Tull- och traktatkommittén kom till det resultatet, att jordbrukarnas
»nettobelastning» kunde räknas till ungefär 36 miljoner kronor. D. v. s.
denna summa kom fram, om man först räknade ut hur mycket
jordbrukarna genom industritullarna tvingades att betala »för mycket» för dej
förnödenheter, som användas inom jordbruket och till
jordbruksbefolkningens personliga konsumtion, och om sedan drogs därifrån, vad
jordbrukarna få i »merbetalning» för sina egna varor genom
spannmålstullarna. Det särskilda utskott, som vid årets riksdag behandlat hjälpen till
jordbruket, har låtit göra en ny beräkning med utgångspunkt i
förhållandena under senare tid. Därvid har man tagit hänsyn till även andra
tullar än dem för spannmål, och härigenom liksom genom vissa andra
förändringar, har man kommit fram till en »nettotullbörda» på
jordbruksbefolkningen, som är rätt väsentligt lägre, nämligen mellan 16 och 17
milj. kr. Även denna »merbelastning» har emellertid ansetts tillräckligt
stor, för att man skulle kunna peka på den och kräva »rättvisa» åt
jordbruket genom en utjämning, åstadkommen genom att höja
spannmålstullarna. Så heter det i regeringens prop. nr 108, s. 110, att »den nuvarande
avvägningen av tullsatserna å industriartiklar och jordbruksprodukter
obestridligen är till jordbrukets naclcdel. Det kan ur denna synpunkt icke
möta avgörande betänkligheter, om man utan att avvakta den utredning
av dessa frågor, som anförtrotts åt 1927 års tullkommitté, företager en
måttlig höjning av tullsatserria å de alster av lanthushållningen, vilkas
framställande visat sig vara ur ekonomisk synpunkt minst lönande».
Alltså böra spannmålstullarna höjas. Denna argumentering har sedan
varit genomgående i tulldebatterna.
Gentemot denna utväg att skapa »rättvisa» har omedelbart framhävts,
att det finns massor av jordbrukare, som icke ha någon spannmål att
sälja och som alltså inte få någon hjälp av högre spannmålspriser. Detta
har naturligtvis inte förnekats av tullhöjningens anhängare, men man har
sökt komma undan invändningen på två sätt. Dels har man — med
sanning — sagt att det kan vara bra att hjälpa Uen ena delen av
jordbrukarna, även om man inte kan hjälpa den andra. Dels har man sökt
ställa den icke spannmålsförsäljande delen mer eller mindre utanför den
egentliga jordbrukarklassen. Norrlandsbönder som köra i skogen och
köpa havre till sina hästar, ha visst någon gång skämtsamt kallats för
åkare, och innehavarna av jordlotter så små, att de inte ge full
försörjning, har man helst också velat bortse ifrån.
Dessa invändningar peka utan tvivel på den svaga punkten i alla
resonemang, där »jordbruket» och »jordbrukarna» behandlas som en hel
och odelbar enhet. Felet är bara, att man inte dragit ut
konsekvenserna av sin çgen kritik. Då det resoneras om fördelarna för jordbruket
av höjda spannmålstullar, vill man gärna räkna bort dem som icke sälja
spannmål. Men då man talar om jordbrukets nackdelar av
industritullarna, håller man fast vid att alla, som ha en jordbit, skola räknas med,
för att tullbördan på jordbruket skall bli så stor som möjligt. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
