Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 aug. 1930 - Händelser och spörsmål - Arbetslöshetsförsäkring eller tryggat livsuppehälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 447
från arbetare och arbetsgivare äro föga mer än en metod att ta
pengar från en näringsgren för att ge åt en annan — d. v. s. de äro en
form av beskattning.» Det är också bekant att i den stora Blanesburgh-*
kommittén stodo meningarna skarpt mot varandra, och att man från
arbetarsidan helst ville gå över från avgiftstnetoden till att finansiera
det hela på den vanliga skattevägen. Resultatet blev en enhällig kom*
promiss, där avgifterna sattes så lågt som man vågade. Det är
uppenbart, att i samma mån man lämnar den rena försäkringssynpunkten, i
samma mån arbetare och arbetsgivare inte märka något samband eller
någon proportion mellan vad de betala och vad de få igen, i samma
mån alltså beskattningssynpunkten starkt framträder, måste dessa
avgifter bedömas från samma synpunkter som alla andra skatter. Och då
är det ju ganska egendomligt att ta ut ew lika stor skatt, ett slags
mantalspengar, av alla arbetare oberoende av deras inkomst och av alla
arbetsgivare oberoende av företagens ställning, medan man befriar övriga
medborgare från denna skatt. Det är ju möjligt att den endast i första
hand betalas av arbetare och arbetsgivare och sedan »vältas över» på
varupriserna, men i så fall har man en konsumtionsbeskattning, vars
berättigande borde avgöras enligt i övrigt tillämpade beskattningsprinciper.
Beveridge hör inte till dem, som anse att en arbetslöshetsförsäkring
har enbart goda sidor och inte medför några som helst risker. Men
riskerna äro enligt hans mening inte alls att söka på det håll, där hetsiga
kritiker av försäkringen bruka finna dem. Man har ideligen i pressen
talat om folk som kunde få arbete, bara de ville, men som föredra att
uppbära understöd. »Närhelst dessa klagomål ha blivit föremål för
undersökning», säger Beveridge, »ha de visats vara tomt och oansvarigt
prat.» Redan nu kan arbetsförmedlingen ganska effektivt hindra
missbruk. Och om arbetsgivarna omedelbart och regelbundet anmälde alla
lediga platser, skulle ingen få arbetslöshetsersättning en enda dag, om’
lämpligt arbete verkligen fanns att tillgå. På denna punkt är Beveridge
också bestämd försvarare av de nya regler — eller rättare det
återinförande av ursprungligen gällande regler — som regeringen år 1930
fick godtagna av parlamentet rörande villkoren för att få åtnjuta
arbetslöshetsersättning. Man slopade därvid den år 1921 införda bestämmelsen
om den arbetslöses skyldighet att på något sätt visa, att han »allvarligt sökte
arbete men var ur stånd att erhålla lämplig sysselsättning», vilka
bestämmelser lett till tvistigheter och, enligt arbetarna, trakasserier.
Var Beveridge ser riskerna i den nuvarande engelska försäkringen
sammanfattar han i en enda sats. »De ligga inte så mycket i risken för
att demoralisera mottagarna av understöd, så att de inte bry sig om att
söka arbete, som i risken att demoralisera statsmakterna, arbetsgivare och
fackföreningar, så att de bry sig mindre om att tänka på att förebygga
arbetslösheten.» Beveridge går endast med några korta ord in på
frågorna om statsmakterna och fackföreningarna. Regeringarna äro enligt
hans mening alltför upptagna med att klara enskilda och omedelbara
svårigheter och ha inte tid att se de ekonomiska problemen i stort och
på längre sikt. Han gillar därför arbetarregeringens tillsättande av ett
»ekonomiskt råd» med en stab av sakkunniga ekonomer. Han anses själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
