Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 27 sept. 1930 - Sigfrid Hansson: Industriarbetarungdomens mentalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480 Sigfrid Hansson
samhällsinstitutioner icke kunna räkna med något positivt intresse,
men den tror å andra sidan icke på möjligheten av att kullkasta dem
med ord och åthävor i den gamla "revolutionära" stilen. Den
förlitar sig i stället på utvecklingens successiva fortskridande fram mot
en samhällsordning, som överensstämmer med dess socialistiska och
demokratiska ideal. Den förstår, att mänskligheten icke får
någonting till skänks utan måste anstränga sig för att vinna det, som den
önskar komma i åtnjutande av. Men den tror sig också ha kommit
underfund med, att människorna måste förena sig i dessa
ansträngningar. Och eftersom det framför allt är arbetarklassen, som får
vidkännas eller i varje fall hårdast känner olägenheterna av nu
rådande förhållanden, har denna klass särskild anledning att solidariskt
sträva efter en mera betryggande samhällsordning. Den
gammalliberala luppfattningen, som innebär, att envar skall söka bliva sin
egen lyckas smed, har åtminstone för industriarbetarnas
vidkommande icke hållit streck. Det är därför, som dessa arbetare
sammanslutit sig i fackföreningar och formerat dem till en stor
klassorganisation med ett politiskt parti som uttryck för klassens
politiskt-parla-mentariska strävan.
Det ligger ingen överdrift i påståendet, att vår tids
industriarbe-tarungdom vuxit upp i denna väldiga organisation. Den betraktar
också densamma med rätta som sin arvedel. Eliten av denna
ungdom, d. v. s. den andligt livaktigaste och mest målmedvetna, känner
sitt ansvar som arvtagare. Ansvarskänslan har i lika hög grad som
entusiasmen för idealen visat vägen till ungdomsklubbarna och
studiecirklarna. Den unge arbetaren vet nämligen, att han måste bereda
sig för de uppgifter, som vänta honom i fackföreningarna och partiet
likaväl som överallt ute i samhället, där hans klass på grund av den
styrka, som organisationen förlänat densamma, tillförsäkrat sig
medinflytande och i många fall en avgörande makt. Han nöjer sig
följaktligen icke med att skaffa sig teoretiska insikter — den svenska
arbetaren har i allmänhet icke något utpräglat sinne för teoretiserande
-— utan bemödar sig även om att erhålla en praktisk utbildning.
Jämsides med studiet av samhällsförhållandena, ställda i belysning av en
socialistisk kritik, bygger han i studiecirklarna vidare på den
undervisning i allmänbildande och elementära ämnen, som kommit honom
till del i folkskolan. Han fullkomnar sina ofta ganska bristfälliga
kunskaper i modersmålet och matematiken, han lär sig främmande språk
— framför allt det engelska — men han försöker även göra sig
förtrogen med ett sådant ämne som nationalekonomi, han studerar
ekonomisk geografi, läser historia och litterturhistoria, ja kanske till
och med filosofi. Och i sin ungdomsklubb och i sin fackförening
gör han sina lärospån i praktiskt organisationsarbete, sysslar med
aktuella, sociala, politiska och ekonomiska problem och tränar sig som
debattör och talare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
