Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 27 sept. 1930 - Sigfrid Hansson: Industriarbetarungdomens mentalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ndustriarbetarung dornens mentalitet 481
IV.
Det torde numera inte vara ovanligt, att det bland de unga, som
inkallats för att fullgöra sin värnplikt, finns sådana, som varit
anförtrodda så viktiga poster i fackföreningarna som ordförandens eller
sekreterarens. Det ligger väl också nära till hands att antaga, att
många av dem, som komma till lägerplatserna direkt från
ungdomsklubbarna och studiecirklarna, äga åtminstone i politiska och sociala
frågor, lika djupa, ja kanske djupare insikter än åtskilliga av dem,
som taga hand om deras militära utbildning och uppfostran. Om det
så inträffar, vilket i varje fall ofta hände under min egen
bevärings-tid, att denna utbildning direkt eller indirekt ledsagas av försök till
påverkan i en viss politisk riktning, då bör man icke förvåna sig
över, om dessa ungdomar reagera, och reaktionen blir naturligtvis
häftigare ju starkare känslobetonad den egna politiska åskådningen är.
Jag erinrar mig en episod från min egen beväringstid, som kanske
kunde förtjäna att anföras som exempel därpå. Vid ett av de
kompanier, som huvudsakligen hade rekryterats bland
industriarbetarung-domen, fanns en plutonchef, som hade gjort sig omtyckt av pojkarna
genom sitt visserligen stränga, men kamratliga och gemytliga
uppträdande i tjänsten. Han var av allt att döma mycket politiskt
intresserad och resonerade gärna med pojkarna om det då aktuella
utrikespolitiska läget — unionskrisen. Man kunde mycket väl beteckna
detta resonemang som politisk agitation. Men det föll knappast
någon av pojkarna in att ondgöra sig över detta. Det är till och med
troligt, att den politiskt aktive officern lyckades påverka en och annan
av dem i den av honom företrädda politiska riktningen. Så inträffade
det en dag, att han riktade följande fråga till plutonen: "Ni äro
väl socialister allesammans?" Svaret blev utan betänkande: "Ja,
löjtnant!" Varpå följde ett barskt: "Nå, det skall jag snart plocka
av er! Språngmarsch !" Från den stunden var förtroendet och
sympatierna för denne unge officer absolut slut. Pojkarna hade
naturligtvis ingenting annat att göra än att finna sig i det överraskande
nya förhållande, i vilket de kommit till sin ledare och lärare, men
vad de kände och tänkte, gåvo de fritt utlopp åt man och man emellan,
då de voro säkra på, att ingen överordnad kunde höra dem.
Effekten av den unge plutonchefens ovisa ingripande mot dessa pojkars
politiska åskådning blev en helt annan än vad som tydligen var
beräknad. Den språngmarsch, med vilken den unge löjtnanten ville
skrämma den socialistiska tron eller övertygelsen på flykten blev ett
tacksamt agitationsämne för oss, som redan voro så förhärdade, att
ingenting i världen skulle ha kunnat förmå oss att giva avkall på vår
rätt att känna och tänka fritt även under den tid vi voro klädda i
kronans kläder och följaktligen voro tvungna att lägga band på vår
tunga. I stället för den frimodighet och öppenhet, med vilken
pojkarna från början hade uppträtt och som bäst passade för deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
