Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 27 sept. 1930 - Sigfrid Hansson: Industriarbetarungdomens mentalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriarbetarungdomens mentalitet 483
och i stor utsträckning även hos arbetarungdomen torde den framför
allt ha härlett sig från rent personliga motiv. Sådana sätta väl
alltjämt sin prägel på industriarbetarungdomens uppfattning om själva
värnpliktstjänstgöringen, men i fråga om denna ungdoms syn på det
militära försvarsväsendet och på landets försvarsfråga över huvud,
spela de helt visst numera en mycket underordnad roll. Detta kan i
varje fall sägas om den socialdemokratiska ungdomen. För den äro
icke de personliga bekvämlighetssynpunkterna avgörande. Även om
den socialdemokratiska ungdomsklubbisten icke finner något större
nöje i att vara nödsakad att för några månader utbyta sin relativt
fria tillvaro som verkstads- eller fabriksarbetare mot den med
nödvändighet ofria och stränga militärtjänsten, låter han icke detta vara
avgörande för sitt ställningstagande till försvarsväsendet. Detta
bestämmes helt och hållet av den livsåskådning, som han förvärvat
under sitt deltagande i arbetarrörelsen. Han är icke försvarsnihilist —
det voro för övrigt icke vi heller, som för ett kvarts sekel sedan
be-drevo s. k. antimilitaristisk agitation — och han är följaktligen icke
motståndare till värnplikten i och för sig. Men han är pacifist —
icke i den gråtmilda, romantiska bemärkelsen utan på grund av lidelse
för den socialistiska tanken på människornas och nationernas förening
till en gemensam fredlig strävan i det kulturella framåtskridandets
tjänst. Om man känner arbetarrörelsens psyke och om man bemödat
sig om att följa med denna rörelses utveckling särskilt efter
världskriget, förstår man den moderna industriarbetarungdomens mentalitet i
det stycket.
En sådan man som professor Knut Wicksell, som ju icke var
socialist, hade detta klart för sig, långt innan arbetarrörelsen nått den
utveckling, som den numera fått. I likhet med doktor Adrian Molin
blev han av Etnigrationsutredningen ombedd att uttala sig om
orsakerna till emigrationen. Han kom därvid in på frågan om vårt
militära försvars möjligheter och relationerna folken emellan. Han
erinrade om det djupt i människonaturen slumrande
expansionsbegäret, som i och för sig icke är onaturligt och ej heller bör
undertryckas. Det bör — framhöll han — allenast på förnuftigt sätt ledas
in i de banor, som ensamma äro förenliga med fredliga, ömsesidigt
lyckobringande relationer folken emellan. Dit hör allt, som kan
befordra nationernas inbördes sammanslutning, ja, sammanväxning:
gemensam eller ömsesidigt påverkad lagstiftning, handelsfördrag eller
än bättre full handelsfrihet samt ökad personlig samfärdsel. "I
detta avseende har" — skrev professor Wicksell — "i själva verket
folkens breda lager eller rättare sagt den industriella arbetarklassen,
trots det stora hinder härför, som just för arbetarna frånvaron av all
undervisning i främmande språk i folkskolorna utgör, hunnit längre
än samhällenas tongivande klasser. Oip arbetarna i våra dagar ’àm
jämförelsevis fria från chauvinistiska böjelser — helt fria från deni
äro de nog dessvärre icke — så beror detta bland annat därpå, att de
med sina internationella kongresser och sin frivilliga underkastelse"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
