Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - In- och utrikes 26. 11. 30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In- och utrikes 579
av 1928 till mitten av 1930 föll den svenska partiprisnivån, enligt
Kommerskollegii totalindex, från omkring 150 till omkring 120,
d. v. s. med 20 proc. Och under sex månader från september 1929
till mars 1930 sjönk samma index från 140 till 125, d. v. s. mer
än 10 proc. Ett så hastigt prisfall ha vi inte exempel på efter
det svåraste krisåret 1921, då prisnivån från januari till juli gick
ned från 272 till 216, d. v. s. med 20 proc, och från juni till
december från 223 till 188, d. v. s. med nära 16 proc. Första
halvåret 1922, december 1921 till juni 1922, sjönk index endast från
188 till 174, alltså med omkring 7 proc. Inte underligt, om
återgången till guldmynt fot börjar betraktas endast som ett första litet
steg mot stabiliseringen. Det nästa får bli en reglering av
"guldets eget värde", och därmed är man tillbaka vid problemet om ett
av människorna medvetet — och internationellt — reglerat
penningvärde.
UNDER TIDEN LÖPER KRISEN i välkända banor, och
arbetslösheten tvingar fram åtgärder omedelbart. Arbetslöshetsförsäkring
eller offentliga arbeten — det tycks inte finnas mycket annat att
välja på. Och båda vägarna beträdas i de kapitalistiska samhällena
under mycket knorrande och de allvarligaste farhågor för
konsekvenserna. Inför planerna på "utjämning av konjunkturväxlingarna’’
ha många med skäl frågat sig, om man inte vore på väg bort från
ett fritt kapitalistiskt näringsliv. Men även dagsomsorgerna för att
hålla de arbetslösa vid liv och bevara deras arbetsduglighet synes
vara svåra att förena med vissa grundprinciper i det kapitalistiska
systemet. En arbetslöshetsförsäkring ökar ju arbetarnas
motståndskraft mot lönesänkningar och fördröjer därigenom anpassningen
efter ett nytt kostnadsläge. Och offentliga arbeten ta tydligen de
produktiva krafterna i anspråk för arbeten, som äro oekonomiska
i den betydelsen att enskilda företagare inte finna det lönande att
sätta dem i gång. Varför då reflektera alls på någon av vägarna?
Varför inte utan sentimentalitet falla tillbaka på gamla beprövade
moraliska principer om individens självansvar för sin egen
försörjning? Svaret får sökas i en analys av hela den västerländska
kulturutvecklingen. Men det kan enkelt sammanfattas. De
borgerliga samhällena ha inte samvete och inte nerver att hålla fast vid
en renodlat individualistisk politik. Kapitalismen lider skada genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
