Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Nat Ellgwr
går ridån ned över en oavslutad tragedi — Marius rymmer på en
ostindiefarare •— och man står spörjande, vad den huvudsakliga
meningen skall vara. Blott själsskildring? -— i så fall för stillastående
och outvecklad. Blott miljöskildring? — i så fall underhållande men
för isolerad och avskild från sammanhanget. Slutintrycket blir
alltnog vagt och obestämt.
Dramatens regi hade skötts av en kunnig, smidig och
konstförfaren hand men att trolla fram en verkligt sydländsk bild och
spelfart ligger utom möjligheternas gran för en nordbo.
Om med "socialt" skådespel menas ett, som förkunnar obehagliga
sanningar, så måste erkännas, att Blanche-teatern med Thit Jensen’s
Storken hittat på ett, som fyller de mest högtställda anspråk. Man
kan fråga, om det överhuvudtaget finns någon obéhagligare sanning
än rätten till fosterfördrivning. Här om någonsin kan man tala om
efterbliven lagstiftning. Nå, fullt enig är väl inte den allmänna
opinionen, men de spridda rättsfall, som på sista åren förekommit
även i vårt land, visa att sanningen är på marsch. Motståndet
kommer mest från folk, som inte våga se verkligheten i ansiktet eller
inte gitta sätta sig in i vad saken i många fall gäller. Därom vet
emellertid Thit Jensen besked.
Det är djärvt men tacksamt att flytta upp denna diskussion på
teaterscenen. Men allt beror förstås på hur det göres. Thit Jensen
har sitt sätt, som är en smula enkelt och publikfriande men
åtminstone inte tråkigt och dessutom hej dundrande schwungfull Man
skall vara totalt förstockad eller gjord av sten minst för att inte
hålla med och ryckas med. Det är inte i övertygande bevisföring
det brister, det är i övermått av bevisföring.
En ung flicka "av bästa familj" (som det heter) väntar ett barn
med en depraverad, sedligt förfallen individ med den värsta
ärftliga belastning, som kan hittas på. En barmhärtig läkare tar sig
an henne och befriar henne från barnsbörden med påföljd, att han
döms till 4 års straffarbete för sin människovänlighet. Ridån går
ned över detta upprörande domslut och däri har Thit Jensen också
formulerat sin anklagelse mot hela samhället. "Vilken tidsålder
lever vi i, då ett mänskligt och socialt barmhärtighetsverk lönas på
detta gräsliga sätt?"
Det är inte Thit Jensens människor det är fel på — de äro all
right: naturliga, levande, skapta av kött och blod. Det är
arrangemanget av det hela, som är onaturligt, otroligt och alltför avsiktligt.
Det är ett sammanträffande mellan ytterlighetstyper. Ute i livet är
det ulvarna i fårakläder, som äro farligast, inte de tjusiga
don-jua-nerna, som bära syn för sägen på långt avstånd. Intensiteten och
kraften i bevisföringen mattas en hel del därigenom, att allt är för
påtagligt tillrättalagt. Man börjar fundera över om inte de unga
flickorna själva kunde tänkas ansvariga för vilka de ge sig i lag
med? De böra väl inte alldeles sakna instinktliv heller?... Att "la-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
