Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 47
gens" framfart under alla förhållanden är upprörande, förblir ända
ett faktum.
Blanch-teatern hade bestått "Storken" — missvisande, föga
lyckligt funnen titel — en överraskande bra lokalbetonad (köpenhamnsk)
inramning. Utom en del välfunna detaljer i den första
rumsinteriören fäste man sig med nöje vid att den något ledsamma stelheten vid
svenska rättegångsförfaranden icke blivit utan vidare kopierad över
på denna specifikt danska rättsprocess. Regins förtjänst är det
väl också, att den i och för sig överdrivna typskildringen inte bredes
på till ännu större ytterligheter. Den ligger redan i original
farligt nära parodin. Ensemblen var nu samstämd och måttfull på
det alldeles riktiga sättet.
Den förut omtalade Teatern vid Sveavägen — varför inte kalla
den "Sveateatern" helt enkelt? — startade under ny regim (Brunius)
med ett alster av någonting, som vi här i landet kalla
"kåsörsdramatik". Alstret självt kallas Kontraband, svenskt original av Oscar
Rydqvist (signaturen Åbergson).
Det är inte nog med att kunna skriva, man måste också ha något
att skriva om. Rydqvist har gjort en hel del stycken förut,
tekniken och mekaniken har han inne. Med ämnesvalet har han haft
det kinkigare i ett land, där redovisnings-oegentligheter och
spritlangning erbjuda det huvudsakliga stoffet för dramatisk
behandling. Nutidsmänniskan är inte invecklad i kinkiga
problemlösningar angående sin själs väl och ve eller statens affärer. Inte ens de
många viktiga sociala frågorna uppröra eller lägga beslag på henne
i nämnvärd grad. Det är, skulle man kunna säga, inte någon stor
tid vi leva i och sådan tiden är, så blir dess dramatik. Varken
hr Åbergson eller någon annan av oss kan hjälpa det. I
Kontraband har förf. alltnog hoppat på spritsmugglingen — med den enkla
form av tragik det ämnet rymmer.
Nu är emellertid Kontraband naturligtvis alls inte någon
tragedi. Det är en komedi, delvis i kåseriets form, som vill vara
rolig och underhållande, därmed punkt. Personlistan bjuder på
en förbrytar-charmör, en skön skådespelerska, en skämtsam
läkarkandidat med vidhängande oskuldsfull fästmö, en roligt karrikerad
spritpolis och kanske ännu några andra. Spänningen ligger inte i
"hur det skall gå" — det genomskådas redan i första akten — utan
hur intresset skall hållas uppe under hela 2y2 timmar. Men även
det konststycket lyckas och lyckas bra — huvudsakligast med hjälp
av Casanova’s memoarer, som spela en misstänkt stor roll för att
utfylla dialogen. Smugglaren blir naturligtvis inte "fast" — annat än
för den sköna skådespelerskan — och så slutar allt symboliskt med
gemensam supé.
Man kan förmoda, att publiken fattade symbolen (med supén).
Därmed är styckets existensberättigande — eller brist på
existenbe-rättigande, alltefter råd och lägenhet — angivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
