Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1930 - Händelser och spörsmål - Keynes om krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 61
korttidsränta bära hälften så hög. Och 1928—29 kommo så de lånande
spekulanterna under börshaussen.
Verkningarna av dessa faktorer äro dels näraliggande, dels hota de
framtiden. Då företagsamheten på grund av det höga ränteläget inte höll
jämna steg med sparandet, började prisnivån tryckas ner. Och när
förlusterna genom prisfallet blevo kännbara sattes den vanliga serien av
orsaker och verkningar i rörelse. Produktionen inskränkes och det leder i
sin tur till ytterligare inskränkningar. Ur denna välkända cirkel kommer
man för tillfället ut, då depressionen som det heter nått botten, då lagren
inte kunna tömmas vidare och produktionen av rörligt realkapital åter
stiger. Men det blir enligt Keynes bara en partiell och övergående
förbättring, om inte låneräntan kan fås att sjunka ned emot förkrigsnivån.
Och det blir en lång och smärtsam process, om den inte medvetet
påskyndas. Ty depressionen frambringar en ny kö av nödställda låntagare,
som betala ungefär vad som helst. »Det suger upp lika mycket
sparmedel att finansiera förluster som att finansiera realkapitalbildning.»
Och långivarna ha nu blivit så vana vid de höga räntorna, att de finna
dem naturliga, fastän dessa räntor skulle förefallit en äldre generation
alldeles osannolika.
För Keynes är det självklart, att räntan till sist måste falla. Ty
»sparandet är i de finansiellt ledande länderna stort nog till att få kapitalet
att ökas fem gånger snabbare än befolkningen, om vi bara låta
sparmedlen bilda realkapital och inte rinna bort genom att finansiera
förluster. Om vi inte på det viset förslösa våra besparingar, hur kunna vi
räkna med att år efter år finna placeringar för dem, som skola ge
någonting som närmar sig den nuvarande långtidsräntan? Jag dristar mig
därför till att förutsäga, att framtidens ekonomiska historieskrivare kanske
skola beteckna depressionen 1930 som dödskampen för krigstidens
räntesatser och återvändandet till förkrigstidens.»
Men om vi inte medvetet ingripa utan lita på »självläkningen», kunna
resultaten bli ödesdigra. Förr eller senare kommer det ögonblick, då
företagarna inte längre vilja tåla sig med de lägre priserna och de
oförändrade produktionskostnaderna. Då göres attacken mot lönerna.
Och »detta är ett farligt företag i ett samhälle, som är både kapitalistiskt
och demokratiskt. Det skulle vara en dårskap av oss att förolyckas vid en
tidpunkt då de tekniska framstegen äro så snabba, att vi om vi vilja,
kunna höja vår levnadsstandard märkbart för vart år. Det har fallit på
min lott de sista elva åren att spela Kassandras roll, först i fråga om
Fredens ekonomiska följder och därefter vid återgången till guldmyntfot;
jag hoppas det inte blir likadant denna gången.»
Keynes har i sin föregående framställning sökt visa, att de
penning-skapande och kreditgi vande institutionerna ha möjligheter att under
vissaförhållanden reglera kapitalbildningen och låneräntan. Hans mening är
nu, att de kunna skapa den allmänna uppfattningen bland allmänheten
att räntan på de korta lånen under en lång tid framåt kommer att bli
mycket låg. Därav födes villigheten att lämna långtidskredit mot en lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
