Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 jan. 1931 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN- OCH UTRIKES
28. 1. 31.
DET PARLAMENTARISKA LÄGET. Remissdebatten vid
1931 års riksdag blev också en debatt om den svenska
parlamentarismen. De stora oppositionspartiernas ledare uttalade båda
sin förkastelsedom över en frisinnad minoritetsregering. Varefter
båda slutade med förklaringen att de icke önskade störta den. Det
är lätt att kalla detta en politisk fars. Svårare att få ett verkligt
grepp om de faktorer, som tvinga de agerande partierna att spela
sina roller. De frisinnade få antagas göra det utan motvilja. Om
man även där på något håll skulle teoretiskt föredra
majoritetsparlamentarismen, så ha i praktiken de taktiska synpunkterna segrat. Man
har intalat sig — med vad rätt kan ingen avgöra — att en ordnad
samverkan till höger eller vänster skulle bli för partiet ännu mera
ödesdiger än fortsatt vågmästarpolitik. Socialdemokraternas
försök att få till stånd en ordnad’ "vänstersamverkan" har alltså
misslyckats. Det finns ingen anledning att förminska betydelsen härav.
Försöket gjordes av intresse för en bättre parlamentarisk ordning.
Men främst naturligtvis för att få fram vissa sociala reformer, bl. a.
en arbetslöshetsförsäkring. De underhandlingar som inleddes,
motiverades icke med några säkra förhoppningar att nå ett positivt
resultat. Möjligheten att förhandlingarna skulle stranda lämnades
icke ur räkningen, men även ett negativt svar ansågs vara
betydelsefullt. Det kom vid lösningen av regeringskrisen 1930. Intet steg
togs från de frisinnades sida för att undersöka möjligheten av ett
samarbete med socialdemokraterna. I remissdebatten: ville herr
Ekman förklara detta som en följd av socialdemokraternas ställning
till inmalningstvånget. Det är onödigt att kalla detta en
förevändning. Ingen kan missta sig på, att läget inom det frisinnade partiet
hindrade herr Ekman att komma till något annat resultat. Och ett
parti som valt en linje, kommer aldrig att sakna motiveringar.
Det finns här föga plats för moraliska eller politiska förmaningar.
Många socialdemokrater känna det som en lättnad, att svaret blev
nej. Andra beklaga utgången och anse att de frisinnade felaktigt
bedömt det egna partiets intressen. Men däröver kan till sist ingen
utomstående göra sig till domare. Det tjänar i alla händelser
ingenting till att börja ett teoretiskt resonemang som förutsätter, att ett
parti skulle offra sig för parlamentarismen eller för något som kallas
5 Tiden N:r 2, /ÇJJ\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
