Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 jan. 1931 - Carl David Marcus: Georg Kaiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Kaiser 103
mer en fullständig förintelse, så att den inträngande gula figuren
står på ett likfält, skjuter sig en kula i munnen–––––––-
Mellan dessa två dramer ligger en annan vision, Hölle Weg Erde
1919. En vandrare vill ha 1,000 mark av några rika damer för
att rädda en människa, som han knappast känner, från självmord,
men får intet. Han överfaller en juvelerare, som bär "skulden",
hamnar själv i fängelset utan att göra opposition och förmår
härigenom de andra, fångarna, bevakningen att betrakta skuld och
straff från ett annat perspektiv. Jag är inte skyldig, du är inte
skyldig, eller låt oss höra hur Kaiser formulerar det: "Er ist
schuldig dir — wie der dritte ihrn schuldig — und dem dritten schuldig
die viden. Aus aller Schuld an alle tilgt ihr alle Schuld: wer misst
nach — wer mehr gab — und feilscht um den Wert ?!
Och det slutar så att alla träffas, damerna, brottslingar,
fångvaktare, juristen, som tog upp saken, juveleraren, vandraren i en enda
virvel, en enda extas samlar man sig för att bygga det nya templet,
den nya jorden, det nya samhället!
I ett av de sista dramerna, Oktobertag 1928 — man kan aldrig
säga Kaisers sista drama, därför att hans produktion oavlåtligt
skjuter nya skott —, har författaren rört vid det erotiska problemet,
naturligtvis på ett synnerligen originellt sätt. En ung släkting till
en rik, ansedd fransk affärsman har fått ett barn och under
narkosen har hon nämnt en viss löjtnants namn; i förmodan att han är
fadern har man bett honom komma och fönklara sig. Men han vet
intet, har aldrig sett den unga damen! Lösningen är den att hon
en dag sett honom framför en juvelerarbod, knäböjt vid hans sida
i kyrkan, suttit vid hans sida i operan och — efter vad hon tror —
har han besökt henne under natten! Men det var i stället
jungfruns fästman, som ville hälsa på, men drogs in av en hand i den
unga damens sovgamiak. Nu vill affärsmannen avfärda fästmannen,
en slaktardräng, som ger sig till känna i akt och mening att få
pengar, en större summa, mien hindras av löjtnanten, som inte vill
erkänna att denne är den skyldige, utan tar alltihop på sig själv! Ty
han har sett den unga flickan, hört hennes sällsamma berättelse,
bedårats av hennes person och väsen, han vill leva med henne, äkta
henne, försvara henne imot världen. Men — då slinker
slaktardrängen in och hotar: nu vill han inte längre avspisas blott med pengar,
nu vill han spela djävulens roli, och ständigt och jämt dyka upp
och stora de tvås lycka, var de än befinna sig! Löjtnanten finner
ingen annan lösning än att sticka ihjäl honom, varpå dramat slutar.
Har man inte redan av dessa prov, som kunna mångdubblas, fått
en hum om vad för en originell personlighet, som står bakom denna
dramatik? Granskar man till att börja mied deras idéinnehåll,
märker man att denne rastlöse skapare i grund och botten inte gått
förbi ett enda av de stora problem som röra upp tiden och oss i allt
vidare ringar. Det religiösa problemiet har han visserligen blott
snuddat vid, men med kraft i beröringen. I ett ypperligt verk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
