Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 jan. 1931 - Carl David Marcus: Georg Kaiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Carl David Marcus
Der gerettete Alkibiades låter Sokrates sista ord som följer: Trauer
hat Tränen — Freude vergiesst sie — in eine Seligkeit munden
die beiden, Wer unterscheidet ?–––-Ihr nicht–––-und ich nicht
–––-das Grosse ist im Kleinen verborgen–––-und aus Geringen
türmt sich Erhabenes im Gipfel, wo Schnee und Sonne im
Bünd-nis sind!
Det är en bekännelse att vi trots vårt oerhörda skarpsinne inte
tränga fram till det sista, ehuru Kaiser låter frågan stå öppen:
vem som gör det! I Von Morgen bis Mitternachts är den kristna
symboliken tydlig, medan den inte räcker till för Die Koralie.
Monologen i det förra dramat jämte slutet har åtskilligt som
påminner om den symbolistiska Strindberg, vilken påverkat hela den yngre
tyska generationen av dramatiker, blott att ingen mottog hans
förkunnelse så självständigt som Georg Kaiser, vilken i sin tur på ett
eller annat vis inspirerat alla sina landsmän! Det är Drömspelet
som går igen hos Kaiser, som ju även rör vid det sociala problemet
på ett drastiskt sätt. Men ännu viktigare är olikheten!
Strindberg hade nog att skaffa med sin egen människa och med
sin periods utpräglat borgerliga samhälle, men inte särskilt stort
intresse för vad eller vem som skulle komma efter honom i
motsats till Ibsen, som; övertar romantikens och positivismens arv,
fordran på det tredje riket och den nya människan. Hos Strindberg
går människan visserligen över gränsen och trevar sig fram i det
okändas labyrinter, men kommer tillbaka med den vissheten att det
finns ett annat, ett osynligt och — att en försyn råder, visserligen
ofta på ett mycket underligt, stundom orättvist sätt.
Kaiser går mycket längre. Han står på positivismens och
Nietz-ches grund: livet är livets ändamål och uppgift. Men inte heller
denne positivist och utomordentlige mtellektualist kan låta bli att
operera med utopier! Det är ju rent av en trosbekännelse, denna
fordran på den nya människan, som för övrigt hört till hela den
nya tyska diktningens program redan under krigets process och
tydligen är skapad under intryck av dess förintelse av allt liv. Det
länder Kaiser som idémänniska till heder denna fordran, mien stärker
inte alltid den konstnärliga verkan av hans dramer. Han har själv
känt det, då han sagt att den sista scenen i Gas 1, där dottern
överraskande nog infinner sig, inte behöver spelas. Och vad beträffar
den sista visionen Erde i Hölle Weg Erde, så är den synnerligen
fantastisk, men oiklar och ger blott ett virrvarr av personer och idéer.
Det ser ut som om Kaiser i det ögonblick han försöker att ge oss
verkliga konturer av denna nya människa —, som vi säkerligen alla
längtar efter och gärna skulle vara med om att föda! — inte orkar
längre. Ibsen hann ju i sina sällskaps dramer inte ens så långt,
han blott ställer kravet, som blott en gång fått en visserligen
överväldigande representant — Brand.
Men det hindrar alls inte, att hela scener och dramer av Kaisers
hand i alla händelser bäras upp av kravet på en ny människosort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
