Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 22 febr. 1931 - Karl Hildebrand: Agrarrevolutionen i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
À graf revolutionen i Ryssland 173
forceringett. Han förklarade nämligen, att varaktiga kollektivet*
måste byggas på frivillig anslutning och kallade hot och tvång för
oriktiga underofficersmetoder. Han rekommenderade den lindrigare
form av kollektivisering, som benämnes ariel och hänvisade till
samtidigt utfärdade normalstadgar för densamma. Utgångspunkten för
hans uttalanden var det av honom anförda faktum, att till den
20 februari 50 procent av bondgårdarna blivit kollektiviserade.
Man hade genom praxis fått tre olika arter av kollektivisering.
Den lindrigaste formen är sammanslutning för gemensam brukning
av jorden; varje bonde har kvar sina hus och sina kreatur och
har ej ens släppt äganderätten till sin jord. I Agrarprobleme, nr
3—4 för 1929, har en av de första organisatörerna på detta
område, A. Mark je vit sch, skrivit en intressant artikel om ett av de
största företagen, Schevtschenko nära Odessa. En stor maskinpark
och en väl inrättad reparationsverkstad ha anskaffats och en
personal av agronomer, mekaniker m. fi. anställts. Vid tiden för
artikelns avfattande hade maskincentralen träffat avtal med ett 60-tal
byar om brukning av jorden för böndernas räkning med moderna
jordbruksmaskiner mot erhållande av % av skörden. Författaren
uppgiver, att denna betalning för allt arbete i jorden, från plöjningen
till skördearbetet i genomsnitt gav ett årsöverskott på cirka 7
procent. Bönderna behöva ej längre hålla sig med hästar eller
jordbruksinventarier och ha rätt att avyttra överskottet å de tø av
skörden, som de behålla.
Den motsatta extremen representeras av jordbnikskonimunen, där
all egendom avstås till kollektiven och förvaltas för gemensam
räkning, där den enskilde bonden ej ens får behålla en höna och där
egentligen alla skola äta tillsammans och barnen uppfostras
gemensamt, skilda från föräldrarna. Denna kommunistiska idealform,
vilken avser att förstöra allt familjeliv, väckte givetvis den största
oron. En moderatare kollektiviseringsart är artellen, vilken, som
sagt, rekommenderades samtidigt med Stalins artikel den 2 mars
1930. Till gemensam egendom hopläggas åkrar och ängar med
jordbruksinventarier, hästar och nötkreatur samt för den gemensamma
driften erforderliga ekonomibyggnader. P^amiljerna behålla sina
boningshus med trädgårdsland och för detta nödiga inventarier samt
en ko av dem, de äga. I vissa fall kan en bonde till och med få
behålla en häst. I trakter, där svin- och fårskötsel bedrives
affärsmässigt, socialiseras djurbestånden med de undantag, som artellen
själv bestämmer. Där svin och får hållas blott till husbehov, få
bönderna behålla dem. Höns och andra fjäderfän socialiseras icke.
Vid inträdet skall varje medlem avlämna ett visst penningbelopp till
en gemensam fond. Allt arbete avlönas, men blott hälften utbetalas
genast och andra hälften vid årets slut. (Mönsterstadgarna finnas
tryckta i Inter. Korr 1930 nr 24 och Ost-Europa april 1930.)
De nya signalerna missuppfattades både inom och utom Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
