Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 22 febr. 1931 - Händelser och spörsmål - Finlands presidentval - Den spanska krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berg röstade hans egna elektorer, socialdemokraternas och 7 svenskar.
Av dessa voro de fyra österbottniska bönder. Det påstås att Lappo
ingen vidare sympati har i de svenska kretsarna där uppe, och dessa
elektorers ställning är därför naturlig. De andra tre uppgivas ha varit
Furuhjelm, von Born och Arvid Mörne.
Majoriteten för den nyvalde presidenten var således så knapp som
möjligt, och det hade endast behövts ytterligare en röst för Ståhlberg
för att lottning skulle ha blivit nödvändig. En av anledningarna till att
denna knappa majoritet kom att stanna på Svinhufvuds sida, uppgives
ha varit att agrarerna i sista stund utsattes för påtryckning genom
förklaring från regeringshåll (dock utan Svinhufvuds vetskap), att lugnet
i landet icke kunde garanteras, ifall Lappo icke fick sin kandidat vald.
Så mycket torde i varje fall vara säkert, att Lappo skulle ha haft mycket
svårt att försona sig med Ståhlbergs val, men att man på det hållet
icke gärna kan företaga sig någonting, då man fick sin vilja fram, även
om det skedde med en knapp majoritet.
Den spanska
krisen.
Under åren 1921 och 1922 avlöste den ena
högerregerin-gen den andra i Spanien. Man hann under dessa båda
år att förbruka icke mindre än sex regeringar eller
kanske rättare fem eftersom den sjätte onekligen satt kvar vid årsskiftet,
men det dröjde dock icke många månader, innan även den störtades och
det på ett mera häftigt sätt än föregångarna. I september 1923 inträffade
nämligen den statskupp, varmed Pritno de Rivera införde
militärdiktaturen. Det var en liberal regering under Garcia Prieto, som då fick se
sin tillvaro lyktad.
Vad som föresvävade Rivera är icke gott att veta. Förmodligen syntes
det italienska exemplet efterföljansvärt och att det i Spanien råkade bli
varianten militärdiktatur berodde väl huvudsakligen på befolkningens
kynne. Så småningom minskades dock det militära inslaget, och
regeringen fick mera civil karaktär, men stod fortfarande under Riveras
ledning. Något rätt grepp på de ekonomiska och politiska problemen
lyckades Rivera emellertid aldrig få. De finansiella svårigheterna voro
tidvis stora och de revolter, som gång efter annan utbröto, visade trots
de ofta hade militär betoning, att folket inte var så värst
överförtjust i diktaturen. Så småningom tröttnade också Rivera, vilket dock
måhända delvis berodde av rent fysiska skäl, då han ju kort tid
därefter avled.
Efter Rivera kom dock en ny general, Berenguer, tidigare känd från
de spanska fälttågen i Marocko. Hans regim skulle dock icke utgöra
någon fortsättning på diktaturen, utan tvärtom tjäna att avveckla denna
och att så småningom återföra landet till normala konstitutionella
förhållanden. Berenguer grep sig verket an men skyndade alltför långsamt.
En nödvändig förutsättning för återgång till konstitutionella
förhållanden var, att val skulle förrättas, men för val behövdes röstlängder, och
det krävde givetvis sin tid, innan dessa kunde bli färdiga. Under tiden
väcktes opposition. De republikanska strömningarna ha även tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
