Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 22 febr. 1931 - Händelser och spörsmål - Den spanska krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Händelser och spörsmål
varit ganska högljudda i Spanien. Man behöver i det fallet endast
erinra sig Blasco Ibanez* kampanj för något år sedan, som gav eko
världen över. Majestätets ställning till diktaturen och hans hållning nu efteråt
kom emellertid dessa republikanska strömningar att tillta i styrka.
Det som främst skapade irritation var emellertid att valen till Cortes,
den spanska riksdagen, skulle handhas av kommunala myndigheter, som
utsetts under diktaturen och icke genom val. Oppositionen krävde därför
först och främst kommunala val, och då parlamentsvalen trots detta
utlystes till den 1 mars, beslöt man röststrejka. Detta strejkbeslut vann
anslutning icke endast bland socialisterna och republikanerna utan även
från den borgerliga vänstern och från vissa grupper av högern.
Beren-guer kunde icke undgå att komma underfund med att en riksdag, som
blivit vald av en mycket ringa del av valmännen, skulle få det mycket
svårt för att icke säga omöjligt att företa sig någonting. I den situation
nen valde han att avgå.
Men det gällde inte endast hur valet skulle förrättas, utan också vad
valet skulle gälla. De utlysta cortesvalen avsågo endast att utse en ny
riksdag av vanlig karaktär, men icke en, som särskilt skulle syssla med
konstitutionen. Från oppositionshåll hävdade man emellertid, att den
spanska grundlagen av 1876 genom statskuppen var försatt ur kraft, och
att det därför var nödvändigt, att valen skulle gälla en konstituerande
nationalförsamling, som kunde ge landet nya grundlagar.
Samtidigt tilltog den republikanska rörelsen i styrka. Visserligen hade
man säkrat sig om åtskilliga av ledarna och andra befunno sig i lands*
flykt eller höllo sig på annat sätt undan, men det var ett faktum, som
man från monarkistiskt håll icke kunde undgå att lägga märke till, att
kraven på republik blevo allt starkare och allt högljuddare, och man
kunde befara, att de skulle få tillfälle att ta sig ett alltför koncentrerat
uttryck, om folket släpptes fram till val av en riksdag, som skulle
äga rätt att införa ny konstitution. Kung Alfonso befann sig i en ganska
obehaglig knipa, där spelet gällde hans krona. Att återgå till diktatur
föreföll åtminstone utifrån mindre tillrådligt.
Han hade därför närmast att välja mellan två lösningar, antingen ett
samarbete med oppositionen med vissa utsikter att få den monarkiska
statsformen bevarad eller också att försöka få en klar monarkistisk
regering till stånd med visserligen större utsikter att på det sättet kunna på-^
verka valen men också med större risk för att, om detta misslyckades,
bli försatt i ett sämre läge. Först försökte han att genom den
konservativa förutvarande statsministern Sanchez Guerra få till stånd ett
koncentrationskabinett, men uppenbarligen har han dock icke velat vara med.
om att den mera radikala oppositionen skulle få komma med. Den var
förresten också mindre villig. Sanchez Guerra misslyckades därför efter
att ha haft konferenser dels med kungen och dels med de häktade
oppositionsledarna och de på fri fot varande.
Kungen vände sig nu till en gammal amiral Aznar, som visserligen
tidigare varit använd i regeringen, men som aldrig spelat någon
framträdande roll, och som även nu mera får betraktas som dekorationsfigur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
