Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Gunnar Myrdal: Socialism eller kapitalism i framtidens Amerika?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Gunnar Myrdal
föreningssekreterare, som blivit uppflyttad till personalchef i en
jättefirma. (Man betraktade honom tydligen icke som överlöpare,
helt enkelt därför att man icke hade känslan vaken för den gräns
han överskridit. Han började med att lyckönska sig själv till
befordringen och tackade kamraterna för att de hjälpt till att sparka upp
honom. Hela församlingen applåderade frenetiskt. Åhörarnas
påtagliga inställning var, att denne man, som hemma hos oss skulle ha
betraktats som en klass förgäten förrädare, blott var en lycklig
kamrat, vilken gått den väg alla gärna skulle vilja gå. Möjligheten till
sådana befordringar beror med andra ord till dels på denna brist på
klasskänsla, som utmärker den amerikanske arbetaren. Men i sin tur
grundar sig denna sinnesförfattning bl. a. på att klassen år efter år,
på dessa och andra vägar, ständigt och systematiskt avtappats på sina
naturliga ledare. Även här ha vi att räkna med de sociala
sammanhangens kumulativa natur.
Vid sidan av dessa mera extraordinära vägar ut ur arbetarklassen
är ju vidare att påminna om att den amerikanska ståndscirkulationen
ända till kriget och i viss grad även senare varit ovanligt kraftig.
Varje arbetare gick och bar på en förhoppning att på ett eller annat
sätt komma sig upp. Och denna förhoppning har systematiskt
odlats från predikstol, skola, press och tribun, utbroderad på mönstret;
"Från blockhuset till presidentpalatset". Man har noga vetat vad
man lärt ut, ty ingenting är mera ägnat att skapa idoga,
privatkapitalistiska samhällsbyggare än denna guldskimrande illusion om
duglighetens segerkamp på den fria konkurrensens vädjobana. Och
känner man sig icke innestängd med sina likar och utestängd från
de andra, kommer aldrig en revolterande klasskänsla till stånd. För
övrigt låg det som sagt en viss verklighet i denna illusion: de som
ville och kunde något, de strävade bort från arbetarklassen. Ofta
lyckades de, och arbetarklassen förlorade på nytt sina potentiella
ledare. Och berövad sina ledare är en massa död och stum.
Återstå till slut de intellektuella, denna egenartade socialgrupp,
som i synnerhet i den väst-europeiska arbetarrörelsens första
utveckling icke varit utan betydelse. Radikalt inställda överklassare
framväxa i varje modernt samhälle genom en naturlig och lättförklarlig
socialpsykologisk process, och som jag nyss nämnde saknar Amerika
dem ingalunda. Naturligt nog identifiera de sina ideal med
"folkets sak", men hur kommer det sig, att de icke aktivare söka
förverkliga dem genom att framarbeta en massrörelse, som kan bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
