Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Nils Beyer: Borgerlig och socialistisk litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 Nils Beyer
framför allt karikatyrister med socialt patos, t. ex. Käthe Kollwitz
och Anton Hansen, arbeta också ofta i svart och vitt, med litografi
och träsnitt, inte bära av estetiska skäl, utan även för att i
massupplaga få ut konsten till folket. I detta sammanhang bör även nämnas
filmen, som med sin tekniska jätteorganisation är i högsta grad
beroende av kapitalismen och i regel till sin tendens är ett förhärligande
av de rikas lyxliv. Detta med hänsyn till konsten i kapitalistiska
länder, i Sovjetryssland utnyttjar staten på motsvarande sätt, ehuru mera
målmedvetet, konsten och filmen i sin kommunistiska propaganda.
Av diktarna befinna sig dramatikerna i likartat läge med de
bildande konstnärerna. Teatrarna, som nästan alltid ekonomiskt uppbäras
av allmänhetens entréavgifter och alltså i första rummet äro
affärsföretag, våga inte chockera parkettpubliken med proletär
klasskampsdramatik av det slag, som man kan få se på en arbetarteater i
Köpenhamn eller Berlin. Stockholmsteatrarnas repertoarer äro med lätt
räknade undantag socialt alldeles ointressanta. Ett undantag, som
bekräftar regeln, är, att det enda, för övrigt brännande, sociala problem,
som "går" på en teater i Stockholm, är foster fördrivnings frågan,
givetvis genom sitt "allmänmänskliga" moment av sensation.
Eljest är den ifrågavarande ekonomiska synpunkten mindre
givande, när det gäller diktningen. I varje fall är det uppenbart, att de stora
förlagen, med sin reklam, sin press och sina recenserande "litterära
rådgivare" i hög grad bestämma allmänhetens lektyrval och diktarnas
officiella storhetsordning. Att i Sverge en sådan diktare som Martin
Andersen-Nexö är så gott som okänd för den "bildade" klassen,
beror självklart inte minst på att han översatts av ett litet
socialdemokratiskt förlag. Likväl bör erkännas, att vårt största förlag, Bonniers,
trots alla osympatiska utväxter, röjer ett visst konstnärligt och
politiskt frisinne.
Detta om den ekonomiska synpunkten. Den bör inte negligeras men
får givetvis inte heller bli förhärskande i vare sig konst- eller
litteraturbedömning. Det skulle vara att driva ett marxistiskt betraktelsesätt
in absurdum, liksom det vore en altför idealistisk historieuppfattning
att helt förlita sig på konstnärssjälens suveränitet. Jag nöjer mig med
att här ha framhållit diktningens — med undantag av dramatiken —
relativt friare ställning gentemot köparna i jämförelse med den övriga
konsten. Och av större intresse än diktarnas beroende av förlags- och
presskapitalismen är deras ideologiska inställning till kapitalismen
över huvud. Ty kapitalismens produktionssystem bildar ju grundvalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
