Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Nils Beyer: Borgerlig och socialistisk litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borgerlig och socialistisk litteraturkritik 233
för vår nuvarande kultur och har präglat de nu levande människorna.
Analysen av diktverkets tendentiöst markerade eller konstnärligt
maskerade sociala värderingar är den socialistiska litteraturkritikens
förnämsta karakteriseringsmetod. Och därvid bör kritikern, jämte sin
estetiska värdering, inte undandra sig ett personligt ställningstagande.
Är det då meningen att blanda in politik också i diktens fria värld ?
Ja det är det. Diktningen är en social företeelse, ett medel till
känslans socialisering, till, som Tolstoj uttryckte det, "emotionellt
smittande" av människorna. Det bör alltså inte vara likgiltigt för folket,
med vilka känslor diktarna betrakta folkets livsfrågor. Behöver jag
erinra om att diktarna — och sannerligen inte de obetydligaste — i
alla tider engagerat sig i samhällsstriderna? Där är Aiskylos, som
kämpade med vid Salamis, och Dåntes "Divina Commedia", där den
landsförviste ghibellinen utöser sin vredes och kärleks skålar och
förföljer sina fiender iguelferna ända ned till helvetets hålor. Där är
Walter von der Vogelweide och Ulrich von Hutten med politiska
kampsånger. Där är Harriet Beecher-Stowe med "Onkel Torns
stuga". Där är Zola med sitt "JTaccuse", den sjuttiofemårige Anatole
France, bärande en röd fana i parisarbetarnas demonstration mot
frikännandet av Jaurês’ mördare, Tolstoj, uppbragt över kriget med
Japan, skrivande sitt öppna brev till "broder tsaren", och Bernard Shaw,
som förklarar sig vara en boren marktschreier, vilken gentemot den
förnäma indifferentismen föredrar kärran och trumpeten.
Världslitteraturens historia är full av stridsmän, som i avgörande ögonblick
tagit parti och uppträtt som profeter, bildstormare och agitatorer. "I
krigarens lovliga avsikt att såra och döda".
Stor konst skapas av stark lidelse. När i vår tid politiken — ordet
bör förstås i dess vidaste mening — intagit samma centrala plats i de
mänskliga intressenas brännpunkt, som religionen innehade under
medeltiden, bli de sociala problemen, med sin makt att tända vrede och
hänförelse, redan ur konstnärlig synpunkt en ovärderlig, outtömlig
motivkrets. Än mer, vill diktaren skildra människor inte som isolerade
dockor, inkastade på måfå i en avkrok var som helst, utan arbetande
människor, människor i relation till samhället, undgår han inte att
tangera de sociala synpunkterna. I själva verket: framstår inte en
diktare, som ännu i våra dagar vill skapa Tärt pour Tärt, gentemot de
arbetslösas massor, krigsrustningarna, folkets rop efter bröd och fred,
gentemot bostadsnöd, gruvolyckor och järnbetongbyggnader som en
ciselör, en filigransmed ? Och slutligen — även om diktaren vänder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
