Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 27 mars 1931 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAN LÄSARNA
I ett av sina alltid livliga brev från Geneve skriver Sven Backlund
om Internationalen. Han erinrar om hur under ryska revolutionens
tidigare skede det holländsk-skandinaviska samarbetet inom den
socialistiska Internationalen ett ögonblick syntes skola leda till en samför^
ståndsfred i Stockholm. Men det blev ju inte så. »Tragedien, som
Arthur Engberg talade om i svenska riksdagen, begynte 1917 med
Stockholmskonferensens och ryska revolutionens sammanstörtande. Dä
förstod man, att katastrofen 1914 icke varit en tillfällighet. Internationalen
fungerade inte. När sedan Tyskland avrustade, vädjade å sin sida den
tyska socialdemokratin till solidariteten lika förgäves.» Något
samarbete mellan tysk och nordisk arbetarrörelse kom inte heller till stånd,
för att vi skulle sluta upp vid det avrustade tyska f-olkets sida, utan
värnplikt, u-båtar och flyg.
När jag läste dessa bittra erinringar om vad Internationalen ej
förmått, kom det för mig några ord av Jaurês i det berömda talet 1905,
som aldrig av honom fick hållas i Berlin. — Det får inte vara så, sade
Jaurês, !att »det internationella proletariatet» blott är ett storståtligt
och tomt ord; det får inte vara så, att »Internationalen» blott utgör
en tillfällig och ytlig kraft, som då och då ger sig till känna genom
sina kongresser, eller genom cirkulär från Internationella socialistiska
byrån. Han tillade: »Världsproletariatet kan väl säga: viv os voco,
mor-tuos plango — jag åkallar de levande och begråter de döda — men
det kan ännu ej tillägga: futgöra frango, jag avvärjer blixten. Ännu
återstår oss ett omätligt arbete av uppfostran och organisation!»
Efter världskriget kan vi mer än någonsin instämma i Jaurês ord.
Vi begråta krigets tio miljoner döda, och anropa de levande att taga
sig i akt för ett upprepande. Detta är alltså den politiska viljan. Vi ha
fullt klart för oss, att Internationalen ännu icke är i stånd att avvärja
krigets blixt. Detta är klarsynen på realiteterna.
De rätt ofta återkommande anklagelserna mot den socialistiska
Internationalen, att den vid olika tillfällen visat sig »för svag», eller att
den på ett eller annat sätt »svikit», bottnar i ett missförstånd om
Internationalens natur, ett missförstånd beträffande vad man rimligen
kan och bör av den begära och vänta sig. Detta missförstånd är
alldeles onödigt, vi ha ju för länge sen lämnat den utopiska socialismen
och allt dess väsen. Vad det moderna livet lärt oss må väl om något
vara läxan om alltings relativitet. »Ett omätligt arbete av uppfostran och
organisation återstår» — den som ser vad detta innebär, han förstår
också, att Internationalens mångomtalade »sammanbrott» 1914 mest var
sammanbrottet av ytliga illusionen
Vad var Internationalen, och vad är åen i denna stund? Förvisso
ett organ för sammanhållning och samarbete inom den socialdemokratiska
arbetarvärlden. Man samråder. Idéerna befrukta varandra. Den
dagliga socialistiska politiken i olika land inriktas — i den mån så är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
