Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Otto R. Wangson: Ärekränkning och yttrandefrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhand givet. Båda intressena äro samhällsintressen av största
värde; man kan inte utan vidare säga, att det ena är starkare än
det andra. Man får därför i varje särskilt fall företa en avvägning
av intressena och se till vilket som i det särskilda fallet är starkast.
Några allmänna riktlinjer för en sådan avvägning låta dock med
lätthet uppdraga sig; straffrättsdoktrin och domstolspraxis ha i själva
verket redan uppdragit dem. De äro i största korthet följande.
På det rena privatlivets område bör ett ovillkorligt skydd för den
personliga äran finnas. Även om jag, som jag själv tycker på goda
grunder, anser att herr X. är en knöl eller fähund, så får jag inte
sjunga ut mitt hjärtas mening varken för X. själv eller för andra.
Dylikt sanningssägande skulle ju nämligen göra samvaron
människor emellan ganska odräglig och inte tjäna något som helst
samhällsintresse; det är alltså med rätta förbjudet. Det kan emellertid
även hända, att jag inte bara blickat in i hr X’ själ utan också fått
kännedom om vissa händelser av mer eller mindre dunkel kulör i
hans förflutna eller närvarande, och att jag brinner av begär att
delgiva min (och hans!) omgivning denna min kunskap. Inte heller
detta får jag, ty det skulle kunna allvarligt skada en samhällsmedlem,
fortfarande utan att det tjänade något samhällsintresse.
Men så kan det hända (vad jag naturligtvis alltid trott...) att
X. råkar i klammeri med rättvisan. Jag inkallas som vittne. Vad
jag känner om honom kan måhända vara ägnat att sprida något
ljus i saken; i varje fall är jag bergfast övertygad därom. Och nu
får jag sjunga ut. Jag får visserligen inte heller nu säga vad som
helst, och jag måste hålla mig till sak — det ser nog rättens
ordförande till. Men nu får jag faktiskt säga saker, som helt säkert
under andra förhållanden skulle renderat mig stränga straff och dryga
skadestånd för ärekränkning.
Eller Mr. X. som innehar en underordnad befattning i det verk,
där jag är chef, söker en annan plats och begär tjänstgöringsbetyg
eller jag avfordras yttrande angående honom. Jag har funnit honom
lat och ointresserad i arbetet, dessutom slarvig och opålitlig; jag är
då inte skyldig att intyga, att han visat stort intresse, nit och
duglighet i sin tjänst (jag bör inte heller göra det, även om det skulle
hjälpa mig att bli av med honom). Skriver jag som sanningen är,
så ärekränker jag naturligtvis mannen. Han åtalar mig och —
åtalet ogillas.
Sak samma om X. söker en befattning, som jag är övertygad om
att han illa passar till. Han söker t. ex. en polis- eller lärartjänst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
