Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Otto R. Wangson: Ärekränkning och yttrandefrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag vet, att han har homosexuella böjelser eller umgås
vårdslöst med spriten — jag säger vederbörande, som skall utnämna till
befattningen vad jag vet, åtalas och — frikännes.
Slutligen — exemplen kunde naturligtvis mångfaldigas — hr X.
uppträder på den politiska vädjobanan, han kandiderar till riksdagen,
till stadsfullmäktige eller kanske något annat statligt eller
kommunalt förtroendeuppdrag. Vad jag vet om hans föregående kan
måhända göra honom till en politiskt död man — jag slår ihjäl honom
(bildligt!) och blir — straffri.
Det är knappast erforderligt att mera ingående analysera de
exempel, som här anförts; i alla dessa fall har samhällsintresset bjudit
mig icke att tiga utan att tala. I ett par fall föreligger rent av en
rättsplikt att säga sanningen (vittnesplikt, tjänsteplikt); i övriga fall
är samhällsintresset av kritikrätt och yttrandefrihet knappast
mindre, och i samtliga fallen måste jag anses ha haft befogenhet
att uttala mig om personen i fråga.
"Över huvud", säger Thyrén, "måste anses att var och en person,
som i sin verksamhet appellerar till allmänheten, ger sig i någon mån
till pris åt allmänhetens kritik och icke får begära samma hänsyn,
som möjligen kan medgivas på det rent privatas område". I denna
kritikrätt ligger nämligenen viss kontroll på att de personer, som i sin
offentliga verksamhet uppbäras av allmänhetens förtroende, även
motsvara detta förtroende. Därför får strålkastaren riktas på dem
och de mera närgånget än andra synas i sömmarna, att de hålla
måttet.
Av det sagda må man icke dra den slutsatsen, att samhällsintresset
av fri kritikrätt i det offentliga livet medgiver en obegränsad rätt
att straffritt ärekränka. Gränsen — ty en sådan måste även här
finnas — torde få anses gå mellan den kritik, som fullföljer ett
övervägande opersonligt och ideellt syfte, och den rena personliga
illviljan. Vid uppdragande i de särskilda fallen av denna gräns kräver
det offentliga intresset, att det mera ses till uppsåtet än till
utförandet. Det vore orimligt och skulle göra kritikfriheten alldeles
illusorisk om varje ord därvid vägdes på en guldvåg. En viss rätt att
"smycka sina tal med broddar" får man nog inrymma i den offentliga
diskussionen.
Mot bakgrunden av vad här nu sagts har man att betrakta det
aktuella rättsfall från Göteborg, som närmast givit anledning till dessa
rader. Dess uppränning är i korthet följande. Stadsfullmäktiges
valkommitté hade till suppleant för kassaförvaltaren i ett av stadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
