Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 Från Vasarna
mången gång inte i så stor utsträckning ens. För att inte tala om
arbetskraften. Att så är fallet visar sig tydligast när en trust övertager
samtliga företag inom en bransch: denna kan lägga ner driften vid en stor*
del av de anslutna företagen och ändå tillfredsställande fylla
marknadsbehovet med de övriga.
Således kan det vara rätt så diskutabelt huruvida behovet av realkapital
är så trängande, att de legitima ögonblicksbehoven böra tillbakasättas
för att skapa nytt sådant. Visserligen kan ju ett sådant fabriksbyggande
bereda en tillfällig lindring i arbetslösheten; men vore det inte ganska
förnuftsvidrigt handlat ändå att inskränka på förbrukningen av
gagneliga förnödenheter endast för att kunna skapa totalt onyttiga sådana?
Emellertid är det inte heller utan vidare givet, att den genom inskränkt
konsumtion frigjorda arbetskraften sättes i stånd att skapa nytt
realkapi»-tal. För närvarande är det nog i regel så, att den arbetare som spararna,
genom sin begränsning av behoven »frigöra» kastas ut i arbetslöshet.
Och att gå arbetslös är inte bara improduktivt, det är i hög grad
destruktivt, det minskar och förstör slutligen den arbetslöses arbetsförmåga och
yrkesskicklighet. Och då kan man ha rätt att ställa sig litet skeptisk
till sparandets välsignelse. Och skulle man falla på den gammalmodiga
idén att även räkna med människoliv och människolycka så kanske det
bleve deficit på alla sidor. Men nyssnämnda faktorer räknar man ju inte
med i en diskussion om högre värden, d. v. s. om ekonomiska realiteter.
I förbigående sagt, så torde knappast lyxkonsumtionen ens vara
uteslutande fördömlig under — jag betonar det återigen — nuvarande
förhållanden. Först då all tillgänglig arbetskraft tillvaratages på ett ra»
tionellt sätt, d. v. s. att producera nyttiga saker, kan man säga att en
inskränkning i denna konsumtion är obetingat önskvärd — ja, om ens
då obetingat?
Det säger sig självt att man inte får gå till den motsatta ytterligheten
och göra gällande, att slöseri under alla förhållanden (eller ens i regel)
gagnar. Här som alltid gäller det att finna den gyllene, d. v. s. förnuftiga
medelvägen mellan de skadliga överdrifterna. Varken frossaren eller
asketen är något ideal för oss: därför bör man inte propagera för
någon-deras villfarelse.
Om man skulle försöka finna en allmängiltig formel för den rätta
levnadsstandarden bleve denna väl närmast så lydande, att konsumtioneri
bör motsvara vår förmåga att tillfredsställa densamma; våra behov böra ta
i anspråk hela vår förmåga att fylla dem. Och som behov räknas
naturligtvis även vår expansionsdrift, den i var och en inneboende viljan till
framåtskridande och fullkomning. En avvikelse från denna norm åt ena
eller andra hållet förorsakar störningar och lidanden för mänskligheten.
Att inte få användning för sina krafter är en lika stor olycka som att
inte få sina behov tillfredsställda, det visar våra dagars samhällsonda
par preferens: arbetslösheten. Då produktionskapaciteten stegras måste
också levnadsstandarden höjas, annars förbytes den välsignelse den
förra skulle bringa i förbannelse.
Magnus Nilsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
