Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 4 juni 1931 - Nils Andersson: Partiet och försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 Nils Andersson
verka här i landet och ge högerpartierna en chans att med sedvanlig
skrämselpolitik nappa till sig den politiska makten och därmed åter
rycka vår försvarspolitik åt höger, alltså skulle avrostningen
efterträdas av en ny upprustning. Denna skulle i Ryssland uppfattas som
en aktivisering av vår utrikespolitik och skapa ny oro.
Är icke hela detta resonemang, bra konstruerat? Det vilar på en
rad av antaganden, vilkas sannolikhets-grund är ganska diskutabel.
Man kan naturligtvis resonera på detta sätt, men vad blir
konsekvensen ? Jo, uppenbarligen att föga rubbning på vår nuvarande
försvarsordning kan vara möjlig. Ty minskning eller total avrostning
medför väl endast en gradskillnad i oron österut — med
återverkningarna tillbaka.
Alldeles bortsett från hur de baltiska staterna och Finland skulle
reagera inför en kraftig minskning eller ett totalt avskaffande av det
svenska militärväsendet, måste man också fråga: är det vår mening
med vårt militärväsende, att det skall få räknas som en regel bakåt
för ovannämnda stater? Det förefaller som om Rickard Lindström
icke finner detta oriktigt. I så fall skola författarna till den bekanta
officersutredningen om vårt militärpolitiska läge hälsa honom som
bundsförvant, och företrädarna av en aktiv utrikespolitik, exempelvis
unghögerns utrikespolitisk e profet Rutger Essén, må glädja sig åt
en socialdemokratisk sympatisör.
Man torde emellertid ge sig in på farlig mark, oifr man alltför
energiskt slår vakt om denna maktbalanstanke. Vore det icke större
skäl i att klargöra för staterna på andra sidan Östersjön och
Bottniska viken, att de i sina mellanhavanden med Ryssland icke böra
räkna med stödet av en svensk krigsmakt?
Rickard Lindström bemöter invändningen, att det är små
sannolikheter för att Ryssland, som har så mycket annat för händer, skall
ägna sig åt en expansion i nordväst med en filosofisk betraktelse över
att man icke bör räkna med det som förefaller förnuftigt, ty
världen är oförnuftig, irrationell. Tja, visst kan det vara si och så med
förnuftet i mycket av vad som händer, men man bör väl ändå inte
utgå ifrån att just det oförnuftiga eftersträvas. Det är en väl långt
driven pessimism.
Denna pessimism yppar sig* också i farhågan för att en svensk
av-rustning skulle komma att kullkastas inom kort, eftersom
folkstämningen är så lättrörd i försvarsfrågan. Den är minst lika lättrörd i
andra stycken. Hur var det icke 1928? Men ingen menar väl att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
