Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 4 juni 1931 - Händelser och spörsmål - Norsk regeringskris - Frankrikes president
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 379
Samtidigt med odelstingets beslut meddelades, att något inköp under året
icke skulle äga rum, vilket då skulle betyda, att den norska
valfångarflottan skulle bli utan sysselsättning. Det torde kunna sägas, art det
ur rent ekonomisk synpunkt, under förutsättning att trusten inte genom1
en senare prissättning ämnat brandskatta norrmännen, hade varit
fördelaktigare om man medgivit trusten det önskade inköpet. Men å andra
sidan kan man gott förstå och uppskatta, att man icke önskade sälja sig
till en utländsk privat sammanslutning.
Den nya regeringen får en svag parlamentarisk ställning. Den måste
i varje enskilt fau söka allians åt ena eller andra hållet. Den står till
höger om venstre, men den torde i vissa ekonomiska frågor dock kunna
räkna på stod från arbetarpartiet och i andra torde väl det borgerliga5
blocket nu som förr stå enigt. Dess ställning blir med andra ord
ungefär som den frisinnade regeringens hos oss. Någon stark regering torde
den emellertid icke bli, utan kan i det fallet sannolikt också mycket väl
jämföras med hr Ekmans.
Regeringschef är Kolstad, som även övertagit finansdepartementet.
De övriga ministrarna äro: utrikesminister Braadland, jordbruksminister
Sundby, socialminister Vik, arbetsminister Langeland, handelsminister
Larssen, justitieminister Lindboe, undervisningsminister Trœdal och
försvarsminister Quisling.
Frankrikes
president.
Frankrike har valt president. Skiftet sker den 13 juni
och en månad före utses efterträdaren, som under de
kommande sju åren skall vara den franska statens
överhuvud. Han väljes av senaten och deputeradekammaren, som gemensamt
sammanträda i Versailles och genom enkel absolut majoritet efter hemlig
omröstning kora honom.
Utgången blev, att senatens talman Paul Doumer valdes. Det var
ungefär samma spelöppning som för sju år sedan, då Doumergue, som
likaledes var talman i senaten, utsågs. Nu som då hade högern ingen
utsikt att besätta posten med någon av de sina, men den kunde välja
bland olika center- eller vänstermän. Då stod socialrepublikanen
Pain-leve som vänsterns kandidat, men Doumergue, som tillhörde demokratiska
vänstern, socialradikalernas grupp i senaten, kandiderade också och väg*
rade ge vika för någon annan vänsterman. Nu var socialrepublikanen
Briand vänsterns kandidat och nu var det Doumer, som likaledes
tillhörde demokratiska vänstern, som icke önskade rymma fältet. Båda
gångerna segrade den mera moderate eller åtminstone den som högern
stödde. Om man nämligen ser till den officiella partietiketten är
skillnaden icke stor varken mellan Painlevé och Doumergue eller mellan
Briand och Doumer. Socialradikalerna äro ju Frankrikes stora
borgerliga vänsterparti och socialrepublikanerna, som äro att placera ungefär
jämsides politiskt sett, utgöra kanske snarare, som en kännare av fransk
politik uttryckt det, en samling möjliga ministerämnen.
Briand hade ett par dagar tidigare vunnit en stor seger i
deputeradekammaren, då han försvarade sin utrikespolitik. Anslutningen var prak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
