Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 sept. 1931 - Albert Lauterbach: Stiger eller faller kapitalismen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträva efter att påvisa, att kapitalismen av ekonomiska skäl står vid
avgrundens rand, använda de dock såsom måttstock vid sina
påståenden om en "nedgång" städse rent politiska företeelser. Så har
t. ex. Bucharin redan år 1922[1] såsom bevis för att kapitalismen
befinner sig i en transformationsperiod, d. v. s. i upplösning, anfört
statsmaskineriets sammanbrott. Och Varga betecknade samtidigt
såsom kapitalismens kritiska period "en sådan i vilken proletariatets
klasskamp kan vara framgångsrik". Den grupp stater i vilken
"kapitalismens nedgång är uppenbar" sammanfaller noga med de
länder, i vilka vid krigsslutet politiska omvälvningar ägde rum. Ibland
träder till och med i stället för den allmänpolitiska måttstocken en
blott militär: "Den kapitalistiska världen har visat sig oförmögen att
förinta det djupt hatade Sovjetryssland." Över Sovjetrysslands roll
i dessa nedgångsperioder kan ännu vara något att säga. I andra
arbeten har Varga bland de tecken, som kännetecknat det kapitalistiska
sammanbrottet, också anfört den parlamentariska demokratins kris
och fascismens framgångar (enligt andra kommunister en rent
kapitalistisk kampmetod). I de båda tidigare nämnda arbetena av
Varga observerar man såsom ytterligare tecken på kapitalismens
politiska nedgång dessutom också kolonialfolkens uppvaknande och
skärpningen av de världspolitiska motsatserna.
Men man gjorde Kominterns teoretiker orätt, om man icke också
toge hänsyn till de rent ekonomiska tecknen på det kapitalistiska
sammanbrottet, vilka enligt deras mening föreligga. Några ha vi
nämnt: desackumulationen, tendensen till ett återvändande till
förkapitalistiska företagsformer, kriserna på penningmarknaden ha
genom de sista årens historia så grundligt vederlagts, att de icke av
Varga upptagas i hans senare arbeten. Men också produktionens
förminskning, kreditsystemets sammanbrott och inskränkningen i
den internationella utrikeshandeln äro nu som tidigare endast
aktuella i depressionstider. Det återstår den speciella europeiska
krisen till följd av tillbakagången i den världsekonomiska
arbetsfördelningen, vilken otvivelaktigt är ett faktum, men som i det stora hela
inskränker sig till de gamla industrierna (textilindustrin,
skeppsbyggnadsindustrin och andra), medan de nya industrierna till stor
del redan räkna med världens framskridande kapitalisering och
därför, såvitt man kan se, för närvarande icke drabbas av annat än
normal kapitalistisk kris (konstsilkeindustrin, kemiska industrin).
Vidare den internationella agrarkrisen, som dock har gjort sig
senast kännbar just där, varest den agrara produktionen redan övergått
till kapitalistiska företagsformer; "saxen" är ju till sitt väsen en
företeelse i fråga om de förkapitalistiska producenternas avsättning
på den kapitalistiska marknaden. Att vidare staternas ekonomiska
avspärrning hindrar produktivkrafternas utveckling är väl riktigt,
men den är ingen efterkrigsföreteelse av ny natur, och den har som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
