Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 sept. 1931 - Händelser och spörsmål - Spaniens Cortes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 Händelser och sporsmål
under mera lugna förhållanden skulle kunna bibehålla sitt stöd ute
bland väljarna, ty att socialismen skulle ha trängt mera på djupet bland
de dock ganska okultiverade breda spanska lagren vore orimligt att
förmoda. Å andra sidan förelåg naturligtvis också risken, att ett antal
monarkister, öppna eller på ett eller annat sätt förklädda, skulle få
säte i Cortes och försvåra utarbetandet av en ny författning.
Ingendera farhågan besannade sig. Visst fingo socialisterna ett icke
ringa antal mandat och möjligt är att de icke framdeles kunna behålla
dem, men antalet stannade dock vid ungefär en fjärdedel av totalantalet.
Och monarkisterna äro mer än sparsamt företrädda i församlingen.
Valet förrättades enligt den gamla vallagen av år 1907. Endast män
hade därför rösträtt och först efter fyllda 25 år. Valbarheten inträdde vid
samma ålder. Präster voro ej valbara. I allt skulle 470 representanter
utses. Valkrets var i regel varje provins, men i åtskilliga fall valde
provinshuvudstaden för sig och den övriga delen av provinsen för sig.
De största kretsarna voro Madrid och Barcelona med vardera 18
representanter, därav 14 för majoriteten och 4 för minoriteterna, såvitt de
uppnått 20 o/o av rösterna. Skulle ej flera ha föreslagits än som skulle
väljas, blevo de automatiskt valda.
Under valkampens gång visade det sig, att ej miridre än 25 partier
uppträdde på arenan och vädjade till valmännens gunst. En hel del av
dem voro dock lokalt betonade och tjänade intet annat ändamål än
splittringen. I stort kan man indela dem i fem olika grupper: högern,^
centern, vänstern, socialisterna och separatisterna i de olika
gränsprovin-iserna. Monarkisterna visade sig knappast och blevo åtminstone officiellt
så gott som orepresenterade. Högern omslöt tre underavdelningar,
nämligen Accion national, nationell handling, stödd av katolikerna, den
republikansk-liberala-demokratiska gruppen, även den stödd av katoliker
och av affärsintressena, samt högerrepublikanerna med den fungerande
premiärministern Alcalà Zamora i spetsen. Centern representerades
huvudsakligen av det radikala partiet under utrikesministern Alejandro
Lerroux. Den borgerliga vänstern omfattade Accion republicana,
republikansk handling, och det socialradikala partiet samt ett antal
smågrupper. Socialisterna uppträdde icke överallt självständigt utan på de
flesta håll i samarbete med den republikanska borgerliga vänstern,
centern och t. o. m. högerrepublikanerna. Så var inrikesministern Maura,
som är högerrepublikan, uppställd under alliansens flagg.
Även kommunisterna derbogo på sina håll men visade sig oväntat
svaga och får man döma efter valresultatet spela de ingen som helst
roll av någon betydenhet i den spanska republiken. " Spanien har ju
emellertid ännu ett arbetarparti, som dock i princip icke är politiskt,
nämligen syndikalisterna. Huruvida de deltogo i valet med giltiga valsedlar
förblir väl outrett, men det påstås, att de i Katalonien, där de ha sitt!
starkaste tillhåll, skulle ha röstat med separatisterna. Valplikten ålade
dem nämligen att rösta.
Vad slutligen separatisterna beträffar, är det kanske oriktigt att
använda uttrycket separatister, ty hur långt de komma att driva sin vilja
till autonomi är ännu ovisst. I alla fall dominerades Katalonien av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
