Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 30 sept. 1931 - Ernst Jungen: Socialpolitik och socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialpolitik och socialism 471
utförlig granskning, varvid även dess ställning till socialismen
ingående behandlas.1 Det är icke uteslutet, att han med detta arbete
vill ge ett teoretiskt underlag för det tyska partiets politik och
därmed inrangera socialpolitiken som ett medvetet led i en socialistisk
samhällsomdaning. Som resultat av ett efter allt att döma klart
socialistiskt tänkande och efter en ingående undersökning av
hithörande problem kommer han till den slutsatsen, att socialpolitiken är en
form för socialisering, att den är ett medel, varigenom socialismen
genomföres inifrån och gradvis i stället för genom en central akt
utifrån.
Heimanns tankegång är i sina huvuddrag följande: Socialpolitiken
innebär, att nya, främmande sociala element på fredlig väg byggas
in i det privatkapitalistiska samhället. I den mån socialpolitiken
tränger in, viker kapitalismen tillbaka. Socialpolitiken är till sin
natur av både konservativ och revolutionär karaktär. Den är
konservativ i den meningen, att den, när de sociala missförhållandena
bliva framträdande, avlägsnar vissa utväxter, löser enstaka sociala
problem och därmed skapar förutsättningar för det gamla samhället
att om än i begränsad omfattning fortfarande funktionera. Den
bidrager alltså att vidmakthålla kapitalismen som institution, även
sedan socialpolitiken påbörjat den sociala nydaning, som är dess
andra stora huvuduppgift.
Dess revolutionära karaktär visar sig däri, att den punkt för punkt
bygger om bestående samhällsformer, så att de i ständigt högre grad
bringas i överensstämmelse med den sociala idé, som är
socialpolitikens underlag och drivkraft. Den river ned det kapitalistiska
systemet styckvis och räddar därigenom under en längre eller kortare
period den rest av det gamla samhället, som är kvar. Denna
socialpolitikens egenskap kallar författaren dess
"konservativ-revolutionära dubbelkaraktär". Mitt i privatkapitalismens och den fria
företagsamhetens samhälle bygger socialpolitiken ut en motprincip, ett
för det gamla samhället främmande element. Det är ett
förverkligande gradvis av den socialistiska idén i kapitalismen och emot
denna, ett avskaffande inifrån av det kapitalistiska systemet med
bibehållande av den teknik och effektivitet samt de näringspolitiska
framsteg, som gjorts och göras under kapitalismens epok. Under
denna process växer fram ett samhällssystem, som innehåller stän-
JÇçluaxçi Heimann: Spziale Theorie des Kapitalismus. Tübingen 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
