Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska penningkrisen 535
situationen som ett interregnum i väntan på guldmyntfotens snara
återinförande. Från denna synpunkt var penningpolitiken given,
allrahelst som man hos oss icke ville taga en devalorisation: det gällde
att på vanligt sätt försvara dollarkursen, och det är en rent
bankteknisk sak. Nu är det för det första ingen som bestämt ser fram emot
en internationell reglering av penningväsendet på guldmyntfotens
grundval, och vidare låge i så fall en devalorisation inom det
diskutablas gränser. Det är detta, som ligger i att vi bestämt oss för en
nationell penningpolitik med stabilisering av kronans inre värde som
norm. Riksbankens alla göranden och låtanden liksom även dess
allmänna programförklaringar komma att diskuteras lidelsefullt. Olika
näringsgrenar och sociala intressegrupper komma att framföra sina
krav och sina misstroenden, och de komma att göra det desto
högljuddare desto mer riksbanken tvingas att tillgripa de något
effektivare metoder, jag nyss antytt. Detta är i och för sig riktigt och
naturligt. Riksbanken blir vårt högsta "folkhushållande’’ organ, och
den bör vara beredd att få sina gärningar granskade från olika
intresse- och åsiktssynpunkter. Skulle den ignorera denna politiska
diskussion och sätta sig på höga hästar, så isolerar den sig från den
materia den har till uppgift att reglera. Den måste tvärtom söka styra
denna diskussion och därtill, för egen lednings skull, söka på vanligt
sätt utvinna de politiska möjligheterna i varje situation.
Härför finnes inget organ. Riksdagen är givetvis icke ett lämpligt
forum; jag hoppas ingen misstycker, om jag säger, att det var en
lycka, eller i alla händelser ingen olycka, att riksdagen icke varit samlad
under dessa veckor. Riksbanksfullmäktige lika litet, hur utmärkta
krafter denna församling än innesluter, och hur nödvändig
institutionen än är för den rent konstitutionella kontrollen. Den representerar
icke den kontakt med intressena, som för riksbanken blir en
nödvändighet att söka, så snart näringslivets representanter blivit
hemmastadda med det faktum, att vi ha en fri valuta, och framför allt så
snart krissituationen av en eller annan anledning eventuellt skulle bli
tillspetsad. Denna slutsats gäller även, oavsett vilket program vi välja
att följa, men blir särskilt betingad med hänsyn till det speciella
program, som framstår som det enda praktiskt genomförbara.
På tal om det penningpolitiska programmet vore det kanske skäl
att något tydligare än vanligtvis sker skilja isär två saker, som icke
böra sammanblandas. Det ena är de djupare syftemål, med avseende
på sociala och näringspolitiska förhållanden, som man ytterst är in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
