Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 Gunnar Myrdal
tresserad av att reglera. Det är på detta område, som de verkliga
meningsskiljaktigheterna kunna göra sig gällande. Det andra är
själva den deklaration, som riksbanken offentliggör såsom sitt
rikt-snöre. Denna har mera instrumental karaktär. Den är
huvudsakligen till för att allmänheten skall veta, vad den har att rätta sig efter
i sina dispositioner. Denna deklaration bör därför givas i termerna
av en prisnivå, som skall hållas konstant eller på visst bestämt sätt
förändra sig, ty det är prisen allmänheten i första hand är intresserad
av. Som man väl nu i allmänhet är överens om, är denna
deklaration riksbankens kanske starkaste vapen, om nämligen riksbanken
lyckas förvärva affärs folkets och konsumenternas förtroende till att
deklarationen verkligen kommer att uppfyllas. Prisnivån har alltid
en tendens att röra sig i den riktning, som folk tror att den skall
röra sig. Denna deklaration bör därför givas en preciserad form,
den bör vara genomförbar och den bör insvepas i all den pondus
riksbanken är mäktig.
Men den djupare frågan gäller dock icke deklarationen och
rikt-snöret utan de socialpolitiska och näringspolitiska hänsyn, som
motiverat dess uppställande. Det må då klart sägas ifrån att såvitt jag
förstår finns det i det hänsendet bara en enda linje att gå på:
konstanta arbetslöner och ett minimum av arbetslöshet.
En allmän avtalsprolongering — vilket naturligtvis icke utesluter
smärre justeringar här och där — måste i närvarande situation vara
den principiella förutsättningen för vår näringspolitik och
penningpolitik. Skälen äro många, men jag skall här blott peka på det
viktigaste : som förhållandena faktiskt ligga till på vår
arbetsmarknad, är en allmän avtalsprolongering det enda praktiska förslag, som
kan genomföras utan lönestrider. Omfattande lönestrider i denna
kris skulle vara ödeläggande för alla parter.
Med hänsyn till konjunktur förhållandena just nu — och jag
tänker därvid speciellt på den ovan antydda, nödvändiga osäkerheten i
det inre prissystemet och dess i och för sig deprimerande inflytande
på näringslivet — kunna de bestående arbetslönerna sannolikt icke
utan förödande arbetslöshet vidmakthållas, såvida icke en allmän
stegring av grosshandelsprisen tillåtes. Man måste alltså finna sig
i en allmän "inflation" av grosshandelsprisen, om man vill använda
så bryska termer, vilket man icke bör göra såvida man icke betraktar
grosshandelsprisen i deras just nu djupt nedtryckta läge som en helig
standard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
