Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Vilhelm Lundstedt: Den folkrättsliga vidskeplighetens förmenta ofarlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 Vilhelm Lundstedt
motionera i en högviktig fråga. En sådan gradering, som blott
tillläte vissa mera framstående riksdagsmän att befatta sig med
särskilt betydelsefulla frågor, strider dock mot grundlagens både anda
och bokstav.
På flera ställen söker Undén få läsaren att inse, hur praktiskt
betydelselösa mina utredningar måste vara, genom att karakterisera
dem som "rättsfilosofiska". Detta begrepp, som egentligen
utmärker, att en rättsundersökning är djupgående, användes av Undén
i dessa sammanhang tydligen som ett glåpord. Jag kan här icke
närmare gå in på saken utan vill endast säga följande. Den
rättsskolastik, som jag kritiserat och som enligt vad jag sökt visa är
utomordentligt farlig för den internationella samfärdseln, är icke något
ytligt påhäng utan har under sin utbildning alltifrån äldsta tider
genomträngt föreställningarna på hela det rättsliga området. En ytlig
kritik kan här icke — såsom också erfarenheten visar — åstadkomma
något gagneligt utan leder endast till en förvirrande omläggning av
skolastiken, som alltjämt bibehåller sin för mänskligheten farliga
karaktär. Är det under sådana omständigheter sakligt att såsom
opraktiskt förlöjliga dens arbete, som söker gå till grunden med sin
kritik?
Hos Undén förekommer också följande passus:
"Prof. L :s förmodanden om det krigshot, som ligger i Versaillesfredens
gränsreglering och som högeligen inverka på hans resonemang, må gälla
vad de kunna. De tyska socialdemokraterna anse i varje fall inte att en
gränsreyision är värd ett krig, liksom ej heller Stresemann eller hans
riksdagsmajoritet gjorde det, såsom framgår av IyOcarno-uppgörelsen."
Jag har städse satt Versaillesfredens gränsreglering i samband
med den ekonomiska utsugningen av Tyskland och betonat det
ödesdigra i att samtidigt med denna avskära landet från väsentliga
ekonomiska hjälpkällor, vilket skett genom den ifrågavarande
gränsregleringen. Det är så man har att se frågan om den genom
behandlingen av Tyskland uppkomna faran. (Se min motion s. 55—58.) Vad
Undén i sådant avseende anför angående tyska socialdemokratins
och Stresemanns hållning vid vissa tillfällen synes mig egendomligt,
när det kommer från en sådan eminent praktikus som Undén. Att
Tyskland icke redan för ett par år sedan ställt till krig är dock intet
stöd för antagandet, att Tyskland icke kunde komma att känna sig
manat, ja nödgat, att med vapen hävda sina intressen, till det yttersta
uppfanatiserade genom befolkningens kränkta rättskänslor. Vad en
Stresemann på sin tid fann klokt säger givetvis intet om en Hitlers
framtidsplaner. Och vad socialdemokratin önskar, förmår kanske
intet gentemot vad andra mäktigare krafter kunna föra i skölden.
När Undén tror, att min "fruktan för sanktionsreglerna illa
rimmar sig med" min uppfattning om fördrags ringa hållfasthet inför
vissa situationer, så beror detta på oförmåga att kunna förstå min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
