Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Händelser och spörsmål - Macmillanrapporten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570 Händelser och spörsmål
dard, som är högre än det ekonomiska läget tillåter». På andra kanten
har man så Walton Newbold, vars reservation också närmast synes gå
ut på att resonemangerna om reformer i kreditväsendet äro utan
värde, därför att i^ojfceri till det onlda ligger i det kapitalistiska
systemet och inte kan ryckas upp förrän tiden är inne att radikalt
förändra den ekonomiska organisationen. Övriga kom mitte ledamöter synas
vara ense om rapporten, så långt den går, men ha förbehållit sig
friheten att dels göra mycket omfattande tillägg, dels genom reservation
ner framhäva särmeningar i vissa punkter. Nationalekonomen Gregory
har en egen framställning av problemets olika sidor, där han dels
skarpt avvisar tullarna soim en utväg ur Englands svårigheter, dels
ställer relativt stora förhoppningar på lönesänkningslinjen. Bankmannen
R. H. Brand finner lönesänkningar ofrånkomliga men om
produktionskostnaderna inte på denna och andra vägar skulle kunna tillräckligt
reduceras, får inte tullvägen avvisas. Han uttalar också starka
betänkligheter mot stora offentliga arbeten, fastän han å andra sidan i
likhet med hela kommittémajoriteten ser den verkliga räddningen i ökad
företagsamhet och ett hejdande av prisfallet.
Den grupp av kommittéledamöter som med största energi och
övertygelse hävda denina s. k. »expansionspolitik» i motsats mot
lönesänkningarnas och sparsamhetens »kontraktionspolitik», har utformat ett
särskilt »Tillägg nr 1», vari olika möjligheter att komma ut ur
depressionen upptagas till behandling, fastän detta för ett mycket långt stycke
utanför den egentliga penningpolitiken. Det är sex ledamöter med
na-nationalekonomen Keynes och storbankchefen McKenna i spetsen, och
bland detta halva dussin finner man även, under ett tillfogat
förbehåll, två representanter för arbetarpartiet, Ernest Bevin och Thomas
Allen. De båda sistnämnda ha dessutom en egen kort reservation mot
vissa i huvudbetänkandet framförda tankegångar, som de icke kunna1
gilla. Så vända de sig mot ett uttalande om att staten pà grund av
prisutvecklingens osäkerhet bör undvika en starkare öknjing av
skuldsättningen. De fin;ria att om den statliga företagsamheten måste utvidgas
för att ersätta den vikande enskilda, är detta oförenligt med deklarai
tionen átt staten bör akta sig för lånievägen. Annars är det just dessa
båda kommittéledamöter, som starkast framhäva olyckan av
skuldbördornas reella ökning genom prisfallet. Och utan att det säges direkt,
förstår man art denna ökning av både statens och industrins skulder
genom prisfallet anses vara ett tungt vägande argument för att frångå
guldmyntfoten. I reservationen beklagas, att kommittén beslutat
överväga penningpolitiken endast på grundval av guldmyntfoten. Man kan
inte blunda för den möjligheten, att England kan tvingas att släppa
guldet. Om nämligen vissa andra guldmyntfotsländer inte äro villiga att
medverka till sådana reformer, som kommittén föreslagit och som anses
utgöra förutsättningen för att guldmyntfoten kan på ett lyckosamt sätt
fungera. Om ett sådant tvångsläge skulle inträda, »anse vi att
finansdepartementet och Englands bank böra vara beredda därpå genom att
överväga ett annat system, så att rubbningarna bli de minsta möjliga».
Englands bank bör för övrigt enligt dessa båda reservanter göras till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
