Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 621
gångar i överflöd, blir det krig på kniven och strupen om arvet.
Som i alla Bergmans romaner och pjäser är det långa och
krångliga släktskapsförhållanden att hålla i minnet och intrigen är alldeles
för bra tilltrasslad från början för att överhuvud alls kunna lösas.
Det finns naturligtvis "naturliga" barn efter en sådan kärlekens Ivar
Vidfamne som Herr Baron och den mest onaturliga i hela stycket
är i själva verket baronens "riktiga" syster, domprostinnan. Men
vilket strålande typgalleri, vilket panoptikon av svenskt
herrgårdsliv rullas inte upp i denna dignande komedi: betjänten, skogvaktaren,
häradshövdingen, länsmannen, amman etc. ? Och ändå hinner en och
var av dem slunga en mustig färgklick karaktär och personlighet åt
sin typ. Innan ridån definitivt går ned över det sista, allan mänsklig
rättfärdighet uppfyllande testamentet.
Hjalmar Bergman hävdar ännu och tyvärr för sista gång sin plats
som de geniala hugskottens oj ämne och oberäkneliga diktare. Man
har på känn, att Vasateatern gav den efter omständigheterna bästa
tänkbara, fast ändå inte fullt idealiska tolkningen. Den debuterande
vridscenen var i ett par fall oumbärlig, i andra åtskilligt
illusions-dödande bl. a. genom den nödvändiga uteslutningen av varje
takdekoration. På regin föreföll att ha nedlagts ett enormt arbete men
man finner sig i den egendomliga situationen att nödgas påtala denna
förtjänst nästan som ett fel.
De sociala skådespelens tid är åter kommen. Oscarsteaterns första
nyhet formade sig till ett enda ångestskri från en kategori samhällets
olycksbarn, som ännu väntar på sin Victor Hugo. Denne
förträfflige skildrare på scenen försummade alldeles att se bakom kulisserna.
Och har man förresten någonsin hört någon ömma för Statistens
lott? I Duschinsky’s tragedi får man besked om hur de ha det.
Deras förtryckare heta inte regissörer och teaterdirektörer utan
stjärnor och primadonnor av båda könen.
Statister är en av de mest hårresande skildringar, som nånsin getts
av livet bakom kulisserna och man tvivlar inte ett ögonblick på att
förf. själv varit med och upplevt något av detta.
Som så ofta i nytysk dramatik slår det över målet och förlorar
i allmängiltighet genom att driva ett enstaka tragiskt fall till sin
spets. Fallet är inte otänkbart men vilar på ett olyckligt
sammanlopp av sorgliga omständigheter. Det är en tragikomisk vits av förf.
att låta den bortglömde statisten i sin hämnd vråla och tjuta som
han sett den hatade "stjärnan" göra men bara värre och osmakligare.
Han mister all besinning och har aldrig insett, att människors öde
till en del också bestämmes av dem själva — ligger förborgat i deras
eget bröst.
Det var att vänta, att en teaterlivets tragedi, därtill så pass aktuell,
skulle återges med intensitet och hänförelse av dem det vederbör.
Den danske regissören Svend Gade, enkom tillkallad för uppgiften,
överbjöd nästan sig själv i att strecka för och stryka under.
Föreställningen var stark och kuslig intill det outhärdligas gräns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
