Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622 Nat Ellgar
Som socialt skådespel är också Lindorms Blockad pi Folkteatern
menat. Alla ögonskenliga bevis till trots lär det inte varit
författarens mening att här försvara kapitalismen, att nedsvärta den
svenske arbetaren eller gå illa åt arbetarklassen över huvud taget. Han
har förklarat sig velat visa, att blockadtaktiken kan gå till överdrifter
och leda till rena absurditeter. Han låter situationerna mynna ut
i det parodiska och vill föra sunda förnuftets talan gentemot
upp-hetsare och ytterlighetsmän. Det är endast med förf :s hjälp man
på så vis kan tolka denna mot arbetarrörelsen eljest skarpt kritiska
komedi till det bästa. Men på scenen blir ju allting gärna överdrivet
och förstorat och får större mått än det i verkligheten har.
Blockad är uppbyggd med stor teknisk skicklighet, särskilt första
akten, som bjuder på den mest friska och lysande dialog Lindorm
kanske någonsin åstadkommit. Den visar honom på höjden av rutin
och sceniskt kunnande. Allteftersom handlingen och politiken trassla
till sig i det följande sjunker också den allmänna nivån betänkligt.
Nutidens människor ha inte samma uthållighet som antikens eller
Shakespearetidens att åhöra skådespel. Man har mera behållning i
våra dagar av att läsa Macbeth än att se den uppföras.
Man frågar sig, om inte Macbeth är Shakespeares mest
bloddrypande tragedi? En alldeles obeaktad förtjänst hos regin var att här
undgå rena parodin på teatermördande. Handlingen rör sig som
oftast i Shakespeares "historier" om giriga, blodtörstiga
tronpretendenter, som till slut förgöra varann. Macbeth såsom "bäste
mördare på plan" (för att lätt förvanska en idrottsterm) avgår med
segern för att i det sista åter förlora den och själv gå under. Ett
både lyckligt och olyckligt slut alltså . . . Det slår en, hur moraliska
dessa klassiska stycken i grund och botten äro. Ett modern socialt
skådespel med liknande ämne och figurer skulle inte alls bekymra
sig om att visa brottets och lastens nederlag och dygdens seger.
Märkvärdigt, att inte Karl Staaffs Långholmare (Johansson och
Westman) tidigare uppförts på en offentlig teater. Privat lär den
emellertid gått bra. Uppförandet nu på Nya Intiman hade icke
längre sensationen kring författarnamnet, handlingen själv måste tala
och det gjorde den rätt eftertryckligt.
Svenska lantarbetaren Johansson har en gång i fyllan och villan
begått ett mord, sonat med 4 års tukthus. På Långholmen träffar
han Westman, styckets skurkaktige — Johansson är dess hederlige —
bov. W. förföljer J. som en ond ande hela livet, lär honom, ehuru
utan framgång, stjäla och dyker sist upp i Johanssons nya miljö,
hos en brukspatron på landet. Wis sista skurkstreck består i att
pressa ut pengar för att tiga med en hemlighet om ett oäkta barn.
För att stoppa detta "spetsboveri" och skona sin dyrkade husmor
hugger Johansson till slut ned Westman och går i fängelse med hem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
