Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 623
ligheten envist förtegen. En hjälte och en martyr och ett offer för
ett ofullkomligt rättssystem. Karl Staaff förstod sig på sådant, han
hade haft likadana fall i sin advokatpraktik och visste vad han
talade om.
Långholmare är ett stycke social dramatik av precis rätta sorten.
En samhällsfråga, som angår oss alla, den om lagens anpassning =
bristande anpassning efter allmänna rättsmedvetandet, sceniskt
kalfatrad. Man slipper också för en gångs skull all slipprig erotik —
och all erotik över huvud taget. Författarens dramatiska talang är
något för en amatör högst ovanligt, medan de kriminälpsykologiska
funderingarna så mycket mer röja yrkesmannen. Att den korthuggna
domstolsscenen skulle vara alldeles särskilt vederhäftigt uppbyggd
var bara vad man väntat sig.
Oscarsteaterns 9 till 6 är en spännande miljöstudie över ett nutida
modevaruhus med hattar, klädningar, mannekänger och allt. Ämnet
är alldeles förträffligt och man får veta många underliga ting om
livet bakom skyltfönstrens kulisser. Den sociala satiren och kritiken
ligga inte bara på ytan. Hela modehusinteriören verkar i det hela
förbluffande verklig och sakkunnig, den naturliga och vardagliga
tonen är väl funnen.
Herr Sandro Malmqvist förstår sig mer på bildande än
dramatisk konst. Han talar till oss i färger, belysningar, tavlor. Så
utsökta bildarrangemang som i Nunnornas Barn — av Sierra Martinez
— på Lilla Konserthussalen ser man blott sällan på svensk scen. Det
är bildregi: vacker, konstnärligt samstämd, utsökt, nästan kräsen,
men av dramatiskt liv inte ett spår. Föreställningen är för ögat mer
än för örat. Regissören har med hänsyn till sina speciella
möjligheter velat det så och valt stycket därefter.
Nunnornas Barn är både stilleben och kammarspel. På scenen
härskar en klosterfrid, som likt hypnos griper över andra sidan
rampen. Eller var inte den blickstilla andakten i salongen på sina håll
misstänkt djup? I bästa fall var det bevis på en hos publiken mycket
sällsynt gåva att kunna lyssna på rätta sättet. Något krångel att följa
med handlingen om hittebarnet, som tas upp i nunneklostret och
sedermera går ut i världen på olika slags äventyr med sin älskade, är det
eljest inte. Det är inte mycket att tala om det hela, icke mycket
mer än en stillsam klosteridyll och en scenisk stämningsbild. En
intim miljö med nedskruvade lampor och dämpade röster.
På samma scen presenterades något senare Jacques Duvals’
Etienne — på vår sydsvenska skådebana kallad "Odågan". Ty om
en, till och med ett par sådana handlar stycket. Det har blivit allt
vanligare att ställa fram ungdom i målbrottsåren på scenen. Här
får man nu titta in hos en ordinär medelklassfamilj, där fadern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
