Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 31 jan. 1932 - Henrik de Man: Sociala krafter i Tysklands kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger till grund för det förhållandet, att trots Hitlerrörelsens
utpräglade antifeministiska program ett så stort antal tyska kvinnor röstat
för det nationalsocialistiska partiet, inte minst på grund av den
kvinnliga förkärleken för den militärt-heroiska symboliken — inte
bara i uniformerna utan också i en ideologi som lägger tonvikten på
nödvändigheten av en stark, ja rent av brutalt viril auktoritet.
Inför allt detta måste man tänka på sanningen av William James ord,
att pacifismens stora positiva problem ligger i att finna en moralisk
ersättning för kriget (a moral equivalent for war).
I denna allmänna formulering är problemet naturligtvis inte bara
begränsat till Tyskland. Men vid förklaringen av Tysklands nya
nationalism tillkomma faktorer som, om också inte inskränkta till
Tyskland, likväl i Tyskland äro av särskilt akut betydelse. Det är
påfallande, hur starkt antirationalistisk Hitlerrörelsen är. Den går
helt in för ett förhärligande av känslan på bekostnad av förnuftet,
av naturen på bekostnad av civilisationen, av "myten" på bekostnad
av vetenskapen, det symboliska tänkandet på bekostnad av det
logiska, "blodet" på bekostnad av "anden", "livet" på bekostnad av
"tekniken". Det är svårt, att bland Tysklands ungdom nu finna en
publik, med undantag för den socialistiska, som inte skrattar med
bitter sarkasm, om man talar till den om frihet, framsteg, förnuft
eller objektivitet. Dessa psykologiska beståndsdelar i
national-socialismens tankevärld kan man bara förstå som en reaktion mot
rationaliseringen, om man tar rationaliseringen som symbol för alla de
förändringar, som den industriella tekniken framkallat i
samhällslivet. I den mån man här verkligen kan tala om neuroser och
kollektivhysteri, har man om än inte hela förklaringen likväl nyckeln
till förklaringen i sin hand, om man ser problemet som en störning
av naturliga och traditionella levnadsförhållanden genom en ytterligt
påskyndad mekanisering och rationalisering.
Frågan återstår, varför resultatet av denna reaktion blir så helt
annorlunda hos de proletariserade mellanskikten än hos
industriproletariatet och varför särskilt nationalsocialismen här spelar en roll.
Jag tror, att svaret ligger däri, att den socialistiska arbetarklassen
redan i den andra eller tredje generationen lärt att utlösa sitt
antikapitalistiska missnöje i en kamp inom givna organ mot de
ekonomiska och sociala orsakerna till detta missnöje, under det att den
proletariserade medelklassen ännu befinner sig i den första chockens
stadium av sin reaktion mot utarmning och proletarisering.
Dessutom måste man här tänka därpå, att de proletära medelklassernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
