Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 In- och utrikes
I STRIDEN OM ÖKAD KREDITGIVNING såsom medel mot
depressionen återkommer ständigt en erinran, som måste anses för
riktig, fastän den brukas som argument för att från statens sida
överhuvudtaget ingenting göra utan lita till näringslivets förmåga av
självläkning. Man erinrar nämligen om att högkonjunkturen på
många områden medfört en sådan "överinvestering" av kapital, att
alltsamman inte i fortsättningen kan rimligen förräntas, och att
därför en nedskrivning blir nödvändig, innan läget kan anses för "sunt".
Om nu staten vidtager åtgärder, som fördröja denna rensningsprocess,
därför att företagarna hoppas på ett uppsving utan bortskrivning av
kapital, gör en dylik hjälpaktion faktiskt ingen nytta utan tvärtom.
Just nu riktas denna förebråelse mot den amerikanska planen på en
stor kredithjälp från statens sida, som skulle lösgöra "infrusna
krediter" och bilda grundvalen för ny företagsamhet. Från
motståndarnas sida kallas naturligtvis hela planen för ett sista försök till
inflation, medan anhängarna häftigt förneka, att kampen mot en
fortsatt "deflation" eller för höjning av en olycksaligt låg prisnivå skall
kunna beläggas med ett så förhatligt namn. Vad resultatet kan bli i
Förenta staterna får man väl tillfälle att se, eftersom planen tycks
ha utsikter att genomföras. Det är visserligen tvivelaktigt om
Hoovers demokratiska motståndare skulle särskilt glädja sig åt en
förbättrad konjunktur just före presidentvalet, men taktisk klokhet
om inte annat förbjuder dem att lägga hinder i vägen för någon
positiv åtgärd, som kan tänkas bringa hjälp i den svåraste depression
man genomlevat. Men oberoende av utgången riktar meningsbytet
uppmärksamheten på den anpassningsprocess, som en kris tvingar
fram, och på de stridiga intressen, som där kämpa med varandra.
För många är det naturligt att genast kräva sänkta arbetslöner, så att
på det viset kostnaderna bli anpassade efter det nya prisläget. Att
kalkylen istället kan fås att gå ihop genom en tillräcklig reduktion
av kapitalets andel, avböjer man helst att diskutera. Något
rättesnöre för vad som i denna intressekamp skall anses för riktigt, finns
ju inte att tillgå. Man får hålla sig till den makt att genomdriva
sin vilja som står de olika parterna till buds. Men om man till
förmån för kapitalets anspråk på att bli skonat vill göra gällande, att
"i längden" får man inte det nödvändiga kapitalet, om det inte har
utsikt till förräntning, så kan detta ju inte gälla det faktiskt
"överflödiga" kapitalet, hur man sen vill avgöra "felplaceringarnas"
omfattning. Tar man återigen upp frågan om de "i längden"
oumbärliga anläggningarna och söker visa att även de vid rådande priser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
