Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom en koalition kunna binda det fascistiska partiet, utnyttja det
som ett konservativt parti och på så sätt kompromettera och
försvaga det samt infoga det som ett konservativt medelklassparti i
de politiska krafternas spel i den auktoritativt omformade
nuvarande staten. Nationalsocialisterna däremot skulle genom en
koalition kunna använda centern som puffert och betäckning för ett
gradvist erövrande av makten och samtidigt nedbrytande av den
demokratiska staten. Den tyska fascismen inser väl detta, att en
överenskommelse med den politiska katolicismen skulle påskynda
dess uppstigande till makt, undanröja omsorgen för erövring av
det absoluta flertalet liksom ock bespara det ett inbördeskrigs
oerhörda kostnader såväl som den smärtsamma risken av ett
misslyckat uppror samt dessutom onödiggöra de utrikespolitiska och
ekonomiska skakningar, som kunde följa med regeringsställning.
Mellan centern och nationalsocialisterna har det spännande och
komplicerade taktiska spel inletts, som Tyskland känner.
Emellertid måste man ta hänsyn till de båda partiernas nuvarande
läge. De befinna sig nu på sin höjdpunkt. Nationalsocialisterna ha
under den allra sista tiden nått slående valresultat och kraftigt byggt
ut sina organisationer. Dess trumf är utvidgningsförmågan. Helt
annat med centern. Dess trumf är stabilitet. Därtill kommer
också den mäktiga ställning det under de sista åren intagit i staten.
Centern har helt enkelt sedan 1920 haft det avgörande ordet såväl
i riksdagen som i den tyska parlamentarismens system. Denna
ställning medför icke längre någon nytta, då parlamentet föres åt
sidan, men ersättningen är ett intimt förbund med presidenten,
riksvärnet och riksbyråkratin. Riksdagens faktiska avskaffande av sig
själv har lett till en väldig maktökning för presidenten och till ett
stärkande och självständiggörande av den verkställande makten,
riksvärnet och byråkratin. Denna har på ett sätt utvecklat sig från
medel till delägare i statsmakten. Det är ingen tillfällighet, att den
mest betydande och tillika mest karakteristiske företrädaren för
denna utveckling, general Groener, i en nyårsartikel betecknade
armén och tjänstemannakåren såsom statens representanter.
Brünings partipolitiska verk bestod i det mest kritiska ögonblicket i
att han ledde sitt parti in i ett intimt förbund med den exekutiva
makten och därav kommer också hans utomordentliga auktoritet
hos centern. Centern, som tidigare, bortsett från dess ställning i
delstaterna, blott var ett koalitionspolitiskt avgörande parti, har nu
fått den politiska ledningen för den exekutiva makten, en roll det
aldrig förr spelat. Det är en öppen fråga hur pass intimt detta
centerns förhållande till de författningsmässiga och
tjänstemannadelarna av statsmakten i framtiden skall bli och om dessa komma
att visa motståndskraft mot det fascistiska anfallet, men Brünings
parti har utan tvivel politiskt stärkt grunden för den verkställande
makten och hos den väckt en självständig politisk vilja. Centern har
i dag oerhört mycket att förlora.
Fascismen hotar centern från många sidor, framför allt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
