Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Alexander Schifrin: Sprängämnen i tysk politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parlamentariskt parti. Om centern förlorar sin nuvarande gynnsamma
men säkert också övergående maktställning utan att samtidigt
återgång till parlamentarism sker, är den slut som maktpolitisk faktor.
Centern skulle då begravas under det parlamentariska systemets
spillror. Dess betydelse i tysk politik beror icke på absolut styrka
utan snarare på dess ställning i mitten av ett på ett bestämt sätt
avbalanserat partiförhållande. Centern skulle kastas ur sadeln i det
ögonblick det till höger uppstår en kompakt absolut majoritet. Varje
av högern genomfört våldsamt ingrepp i det tyska partisystemet
som t. ex. utdrivandet av kommunisterna ur riksdagen skulle
medföra en försvagning av dess ställning. I ännu högre grad skulle
detta bli följden av en valreform, som avskaffade kvinnorösträtten.
Kvinnorna utgöra ungefär 60—65 % av väljarna. "Centern är på
väg att bli ett kvinnoparti", förklarade Stegerwald i sitt berömda
oppositionstal i september 1928, då han efter sitt nederlag mot Kaas
såsom aspirant på platsen som partiordförande framhöll partiets
svaga punkter. Men centern är icke blott feminin på grund av sin
väljarstocks sammansättning utan också emedan den icke förfogar
såsom de proletära partierna över kampdugliga massor, som äro
möjliga att hålla samman, vilka kunde skydda partiet, om det
förlorar sin parlamentariska nyckelställning och sin maktställning i
statsapparaten. Begränsade dylika kadrer har centern endast i de
kristliga fackföreningarna och just dessa hotas särskilt av
nationalsocialisterna, som drömma om ett fascistiskt monopol över
fackföreningsrörelsen.
Spänningen mellan den politiska katolicismen och fascismen alstrar
också andra brännbara ämnen, som visserligen komma till synes
under kampen om demokratin, men i och för sig befinna sig på
ett helt annat fält. Ett av dem är religionskampen.
Nationalsocialismens tyngdpunkt förlägges alltmer till de rent evangeliska norra
och östra delarna, och den stridande protestantismen befinner sig nu
till största delen i nationalsocialismens led. Den tyska fascismen
anstränger sig att komma i lika nära förbindelse med den
evangeliska kyrkan som dess centrum står i till den katolska. En av
nationalsocialisternas viktigaste organisationer är prästförbundet, som
naturligtvis är helt evangeliskt. Vid det mångomtalade mötet i
Harzburg kunde högern icke en gång driva upp en enda katolsk andlig
för Stahlhelms och stormtruppernas gudstjänst utan måste nöja sig
med en som avskedats från sitt ämbete. Det finns därför mellan
centern och nationalsocialismen en konfessionell och kyrkopolitisk
skillnad. Därvid står den katolska kyrkan enigt på centerns sida
och eggar partiet att bortsett från taktiskt-politiska skäl bekämpa
nationalsocialismen såsom en antikatolsk rörelse. Den tyska
katolicismen kan hålla sin ställning som minoritetsbekännelse endast om
den stödes av en inflytelserik och fast sammansvetsad politisk
katolicism. Därför förstås lätt det stöd, som Vatikanen ger centerns
konfessionella och politiska kamp, ty på tysk mark kommer avgörandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
