Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1932 - Victor Svanberg: Storstadsrealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 Victor Svanberg
följetongsläsarnas sätt att se. Litterärt bildade veta ju, att så länge
romaner skrivits, de värdefullaste varit andra än de mest spännande.
Men i vår tid, då halvbildade som tro sig bildade, vilja diktera
smaken, finns det mer skäl än någonsin att inskärpa att händelseförloppet
är det oviktigaste i en roman, återgivandet av mänskligt själsliv det
viktigaste.
Själva det moderna samhällets struktur gör det dessutom allt
svårare att iaktta handlingens enhet för en diktare, som vill fånga det
väsentliga 5 nutida mentalitet. I en by eller liten stad för hundra år
sedan voro de typiska människoödena var för sig så pass hela
och så pass enkelt sammanknutna, att de utan allt för starkt våld på
den psykologiska sanningen kunde arrangeras till en händelsekedia
med början, fortgång och slut. Àv de människoöden, som bölja förbi
oss i en modern storstad, känna vi sällan början eller slutet, oftare
ett helt litet stycke, en kort glimt. Hur fånga essentian av denna
snabbt flyende ström?
Karin Boye, som skrivit prisromanen Astarte, har avstått från
annan enhet än stämningens. Hon har ett ledmotiv, skyltdockan, som i
profithungerns tjänst retar, suger till sig och kastar tillbaka vågor ur
gatans människoström, hetsar till att köpa och köpas, äga och agas,
jaga och jagas. Motivet varieras och upprepas med en
samhällskritikers skepsis mot kapitalismens värdesättningar, men med en
kvinnas betagenhet i färger och stoffer och med en lyrikers smidiga
ordkonst. Man vill tillönska författarinnan att efter denna
konturteckning av flyktiga ansikten, som är hennes prosadebut, få ro att
modellera helfigurer.
Tredje pristagaren i samma tävlan, Py Sörman, har i Aloe tillgripit
ett ur romanteknisk synpunkt lika djärvt men annars tämligen
konventionellt litterärt grepp för att kunna koncentrera myllrande
nutidsliv. Hon låter en själ efter döden vandra fritt och leva sig in i
samma stad, där själen i livet kände sig bunden, död i en trång
tillvaro. Dessutom sysselsätter sig själen med att konversera Petrarca,
Heine och andra stora andar. Därvid fällas diverse reflexioner, en
del nya, andra gamla; den visaste citeras efter Goethe. Det är bra,
Gm en diktare tänker, men han bör inte hänga tankarna lösa utanpå
diktverket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
