Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Litteratur - Otto Leichter: Die Sprengung des Kapitalismus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 431
genom olika slag av subventioner ocji genom direkt egen verksamhet
behöver knappast erinras. Slutligen ha vi allt det nya som följer med en
antikapitalistiskt orienterad arbetarrörelse och med den socialpolitiska
utvecklingen. Tillsammans kunna de vara starka nog för att hindra
användningen av rent kapitalistiska metoder till övervinnande av
ekonomiska svårigheter ocji för att driva utvecklingen in på mera »socialistiska»
vägar.
Det är klart att dessa allmänt iakttagna företeelser göra frågan aktuell,
om inte dessa nya element kunna utrotas, oin det finns möjligheten
att återställa ett inom kapitalismen tidigare härskande läge. Liksom
Sternberg besvarar även Leiohter frågan med nej. De enstaka radikala
motståndarna till hela »interventionspolitiken» som Mises oah Cassel kunna
lika litet ändra utvecklingens riktning, som de storföretagare göra det,
vilka i offentliga tal prisa det fria näringslivet, men i sin dagliga
praktik driva det vidare bort mot mionopolismen. Det är den stadiga
ökningen i de fasta kostnaderna, som här betyder mera än enskildas
önskningar. Leicjhter citerar den mycket bekanta och på sin tid — 1928 —
uppseendeväckande framställningen av driftsekonomen Schmalenbach, där
just dessa fäkta med stor skärpa framhävdes oc;h där det fria
näringslivets övervinnande skildrades inte mycket annorlunda än som redan skett
i Marx’ Kapitalet.
För Leichter som i egenskap av marxist har intresse av att se de$
nya samhället växa fram inom det gamlas sköte, är det naturligt att
spana efter de nya tendenser^ de nya »ekonomiska lagar», som drivas
fram av dessa nya element i den materiella grunden. Han finner en
tendens till »solidarisk planmässighet», en tendens att undantränga den gamla
»profiträkningen», en tendens att göra av med den kapitalistiska
företagarens självständighet, slutligen en tendens till »politisering av det
ekonomiska livet». Det är inte tendenser, som lyckas göra sig gällande.
Det är mera ansatser, som på det viset äro inneboende i utvecklingen,
att de tyckas lova en lösning av systemets svårigheter. Mien å andra
sidan strida de så bestämt mot hela inriktningen hos detta system, åtti
man egentligen inte kommer längre än till att konstatera, att
motsägelserna ocji motsättningarna inom systemet hålla på att spränga det.
Den som vill ha ttt exempel på hur denna »dialektiska» tankegång kan
grundligt genomföras finner det i den intressanta skriften
Sozialpoli-tische Theorie des Kapitalismus av Eduard Heimann — behandlad i Tiden
1931 av Ernst Jungen — där kapitalismen framställes som skapare av
den socialpolitik, som kapitalismen inte kan fördraga och som därför
leder till ett övervinnande av systemet.
Ta vi Leicihters första punkt, belyses den av lönefrågan.
Kapitalismen, har en »antagonistisk» fördelningsnorm, som inte tillåter den
höjning av lönerna, som skulle vara förutsättningen för avsättningskrisens
övervinnande. Massproduktionen kräver ökad köpkraft i de breda lagrens
händer, men det kravet kan inte fyllas genom löneökningar, som göra
Iföretagen oräntabla. Skall stordriften fortsätta, måste något slags
»solidarisk fördelning» i utomkapitalistiska former tillgripas. På denna punkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
