Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Kapitalbildningens roll i konjunkturförloppet. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Karl Fredriksson
krigsskuldsbetalningar — hållas här avsiktligt åt sidan, då det
egentligen endast är den antydda "normala" krisen som har detta mera
obligatoriska sammanhang med systemet och som är att räkna med
även i fortsättningen, om det kapitalistiska systemet rider ut
nuvarande kris och «fter dess överstående börjar fungera i huvudsak
efter samma linjer som tidigare. (Vilket givetvis icke hindrar att
komplikationer av känt och okänt slag även framdeles kunna
tillstöta — om det blir något framdeles för systemet.)
Finns det, utöver de "normala" svårigheterna denna gång speciella
omständigheter, som nu göra det betydligt svårare att komma in i
uppåtgående kurva?
Utan tvivel! Vi ha de nyss nämnda skärpningarna: monetär
oreda, finansiell och politisk oreda i samband med ännu kvarstående
krigsskulder — hela denna krigets kvarlåtenskap som av många
tillmätes så stor betydelse att man däri söker krisens egentliga
orsak. Vi ha vidare den skärpta tullpolitiken, de enskilda staternas
fåfänga försök att undfly den ökade produktionskapacitetens
konsekvenser genom att stänga gränserna för andras överskott och söka
vräka sitt eget överskott över på de andra!
Denna nationella isoleringspolitik, vilken med all sannolikhet skulle
ha frampressats av det ökade trycket även om vi icke haft
krigsmentaliteten i arv, är på sätt och vis ett bidrag till
konjunkturproblemets klarläggande, samtidigt som det indirekt ger anvisning om
var man har att slutligen söka utvägen ur fastlåsningen.
Var skall man till sist göra av detta överskott av produkter som
ingen vill ha? Under kapitalismens glansperiod fanns det nya
områden för kapitalet att befrukta och utnyttja för sin expansion.
Men var finns nu platsen att avlasta produktionsöverskott och göra
lönande kapitalplaceringar ? Amerika, som förr slök mycket av gamla
världens överflöd, har efter kriget själv blivit kapitalexportör.
Europa erbjöd en marknad, sönderskjutet och med plats för nytt
kapital efter kriget. Kapitalproducenterna kunde placera några
tiotal miljarder av sitt överskott för att rationalisera den tyska
industrin och utnyttja de väntade vinstchanserna. Denna kapitalmarknad
var emellertid snart fylld —- så mycket mer som Europas folk
pressades att ytterligare forcera kapitalbildningen, dels genom Tysklands
bidrag med direkta skadeståndstributer, dels och i ännu högre grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
