Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1933 - Måste lagen straffa brottslingar. Av Lilly Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måste lagen straffa brottslingar? 251
Denna tankegång sammanhänger med föreställningarna om en
naturrätt, som utformades under 1700-talet, och ur vilken har
framgått begreppet "rättsplikt". Kränkes denna, menar man, har staten
"straffrätt" gentemot individen. Den enskildes plikt och det
allmännas rätt är enligt denna åskådning principer, som, höga och
heliga, står över samhället, är ett slags översociala andliga makter.
Såväl vedergällningsteorin som naturrätten fick emellertid en kraftig
knäck under senare hälften av 1800-talet, då tron på människans
gudomliga ursprung grusades av Darwin och Lombroso framlade
sin teori om födda, oföränderliga brottslingstyper. Man behöver
inte underskriva den sistnämnda teorin, som säkerligen måste anses
föråldrad, för att finna de naturrättsliga föreställningarna
vidskepliga och vedergällningsteorin otillfredsställande för modern
kulturuppfattning.
De motiveringar för straffet, som tar sikte på dettas sociala
funktion och verkan på brottslingen, synes också vila på fastare grund.
Därvid är i första rummet att nämna den uppfattningen, enligt vilken
straffets huvudsakliga syfte är brottslingens oskadliggörande.
Radikalast sker detta genom dödsstraffet, som emellertid numera är
avskaffat i de flesta länder. Avskräckningsteorin torde för de flesta
jurister, bland vilka framför allt är att nämna prof. Thyrén, liksom
för menig man, höra till de mest populära förklaringarna av straffets
betydelse. Mot densamma talar emellertid dels att brottslingen vid
brottets begående säkerligen alltid räknar på att undkomma polisen,
dels — i den mån man åsyftar straffets avskräckande verkan på
brottslingen själv för framtiden — det faktum att, åtminstone i
Sverge, av dömda förbrytare omkring 35 procent är
återfallsför-brytare. Sistnämnda förhållande synes även göra den med
avskräckningsteorin besläktade förbättringsteorin oförenlig med de
resultat, det nuvarande fängelsesystemet kan uppvisa.
Gentemot hela denna "rättsskolastik" har prof. Vilhelm Lundstedt,
stödd på Axel Hägerströms epokgörande rättsfilosofiska
undersökningar, gått till angrepp. Han bygger sin djärva och vid första
ögonblicket överraskande teori på två grundtankar: samhällsnyttan
och straffets moralbildande kraft. Enligt honom vilar, schematiskt
uttryckt, inte lagen på moralen, utan tvärtom moralen på lagen, som
i sin tur framtvingats av samhällsnyttan. (Detta begrepp förefaller
dock hos Lundstedt något oklart.) Vi anser det omoraliskt att stjäla,
enär stöld alltid bestraffats; straffet grundlägger och befäster en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
