Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Den ryska revolutionens förutsättningar. Av C. O. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 CO. Pettersson
systemet knappast vara av den styrka, som kräves för en revolutionär
effekt. Härtill har naturligtvis bidragit, att den ekonomiska
utvecklingen kommit att förete nya sidor och tendenser, delvis motsatta och
sålunda tillbakahållande dem, som Marx utläste. Men bortsett från,
att det härigenom uppstått ett slags jämvikt i samhället, ett system
av varandra utjämnande krafter, har det visat sig, att de
revolutionära tendenser, som otvivelaktigt äro till finnandes, sakna den
acku-mulerbarhet, som den marxistiska tankebyggnaden måste antagas
förutsätta hos dem. Reaktionen mot företagens
koncentrations!en-clens, mot förmögenhetsanhopningen och exploateringen av
arbetarklassen — i den mån nu dessa företeelser verkligen förelegat — har,
vill det synas, icke avvaktat den av Marx förutsagda
bristningsgränsen utan inträffat, vid ett tidigare skede i utvecklingen. Men
därigenom har reaktionen icke heller blivit så radikal, att den
förmått framtvinga en distinkt övergång från kapitalism till socialism,
utan den har nöjt sig med mindre revolutionära, mera
"reformistiska" åtgärder. Kort sagt: socialpolitiken har blivit ett surrogat
för socialiseringen. Den sociala utvecklingen har härigenom blivit
mindre dramatisk men mera komplicerad. Det har visat sig svårt
att lagra den sociala reaktionskraft, som marxismen måste implicera
såsom successivt anhopad genom koncentrations- och
exploateringstendenserna, att spara den till en enda effektfull, kortvarig och
avgränsad yttre händelse: revolutionen. Det revolutionära brännstoffet
har i stället successivt förbrukats genom att tagas i anspråk för
mindre och mer närliggande samhällsreformer. Men genom dessa
smärre reformer, vilka sålunda bidragit till att avhjälpa verkliga
eller förmenta brister i den rådande samhällsordningen, har
socialismen snarare förlorat än vunnit i aktualitet. Socialpolitiken, som för
arbetarrörelsen ursprungligen tedde sig som ett palliativ, har i allt
högre grad gjort socialismen till en framtidsfråga. Arbetarrörelsen
har måst avstå från ett omedelbart realiserande av sitt från början
uppställda krav på produktionsmedlens definitiva socialisering, den
har måst nöja sig med kompromisser. Men därigenom, att det hot
mot den bestående sociala ordningen, som socialismen inneburit,
resulterat i kompromisser med och eftergifter inför de socialistiska
omdaningskraven, ha dessa krav själva förlorat i skärpa och
aktualitet. Stormlöpningen mot samhället har genom att framtvinga
modifierade eftergifter åstadkommit en konsolidering av samhället. I den
meningen kan det sägas, att arbetarrörelsen verkat
samhällskonser-verande. Särskilt efter det demokratiska genombrottet har
arbetarrörelsen tvingats att befatta sig med angelägenheter, som falla
innanför nutidssamhällets ram, med social lagstiftning, sociala
välfärdsinrättningar, med en mängd förhandlings-, ordnings- och
orgaxiisa-tionsproblem. Härigenom har allt mindre uppmärksamhet blivit över
för slutmålet för arbetarrörelsen, som alltmer skjutits i bakgrunden
dock utan att därför i princip uppgivas. Sålunda blev socialpolitiken
alltifrån slutet av 1800-talet till långt inpå 1900-talet den kompro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
