Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Den ryska revolutionens förutsättningar. Av C. O. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ryska revolutionens förutsättningar 555
veckling. Den brådstörtade industrialisering, som, uppmuntrad av de
styrande, igångsattes mot slutet av 1800-talet — en senare tiders
fortsättning av de europeiseringsansatser, som inleddes av Peter den store
— tvingade överklass och underklass i en mera direkt beröring med
varandra, gjorde dem på ett mera kännbart sätt än förut beroende av
varandra. Det i en ny miljö hastigt försatta stadsproletariatet befann
sig omgivet av en rikedom, som det icke kunde undgå att bli varse,
men som det självt var fullständigt avstängt från, som tillhörde en
fåtalig kapitalistklass. Industrialiseringen innebar nämligen ett
sammanförande av arbetskraft och kapital, av fattiga och rika, den
innebar en utvidgning av arbetsfördelningen i samhället och därmed ett
ökat beroende och en minskad självständighet för varje särskild
samhällsgrupp, en ökning och differentiering av relationerna i samhället
och en minskning av möjligheterna till social isolering. I längden har
måhända detta — härvid bortsett från speciellt ryska förhållanden —
blivit mest kännbart för adeln, som till sin natur är — och
eftersträvar att vara — en exklusiv, isolerad och sluten samhällsgrupp.
Liknelsen av samhället vid en organism är sålunda mer träffande för
industrialismens och byteshushållningens samhälle än för det
självförsörjande bondesamhället. Det är möjligt, att Ryssland, som trots de
ivriga industrialiserings försöken i stort sett förblev ett bondeland med
föga utvecklad handel och arbetsfördelning, just därigenom
åsamkades mindre kännbara skador genom kriget — och även revolutionen
— än de deltagande industriländerna. Ty det produktionssystem, som
behärskas av en långt avancerad arbetsfördelning, kan just genom det
allmänna inbördes beroende och det nät av fint förgrenade relationer i
samhället, som härmed skapas, a priori väntas vara mindre lättläkt,
lättare åtkomligt och mera känsligt för krigiska ingripanden än
självhushållningens mera formlösa samhälle. Därmed vare nu hur som
helst, under alla förhållanden verkar arbetsfördelningen såtillvida
sammanhållande, att den gör skilda samhällsgrupper beroende av varandra,
men å andra sidan kan just det ökade beroendet vara ägnat att
skärpa motsättningarna mellan dessa grupper, när, såsom i
Ryssland, förmedlande element saknas mellan de av varandra beroende
grupperna. Dessa förmedlande element överflödiggöra nämligen
direkt beröring mellan sociala strata, som äro varandra vitt skilda
åt, utan att det av det industriella produktionssättet och
arbetsfördelningen betingade beroendet mellan dem för den skull upphäves.
Mellangruppernas funktion är sålunda att eliminera de friktioner, som
blivit en följd därav, att industrialismen med sin arbetsfördelning
gjort överklass och underklass mer beroende av varandra än förr.
Vad som bidrog till att radikalisera den ryska arbetarklassen och
uppväcka revolutionära impulser hos densamma var emellertid icke
endast den nödtvungna och förödmjukande omedelbara beröringen
med en samhällsgrupp, från vilken den kände sig absolut avstängd,
utan även den ryska autokratins kompakta motstånd mot
demokratiska reformsträvanden och socialpolitiska åtgärder. I de väst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
