Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Den ryska revolutionens förutsättningar. Av C. O. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556 C. O. Pettersson
europeiska industriländerna kunde den socialpolitik, som blev den
faktiska följden av liberalismens och socialismens
politiskt-parlamen-tariska kompromisser/åtminstone så länge den utvidgades och
befästes, för arbetarklassen te sig såsom en serie av etapper på
reformismens väg mot socialismen och därmed avleda de revolutionära
impulserna i samhället. Denna avledare saknades i Ryssland, där
statsledningen till yttermera visso formligen tvingade arbetarnas
organisationer till underjordisk verksamhet och därigenom oavsiktligt bidrog
till uppkomsten av en så specifikt rysk företeelse som de så kallade
yrkesrevolutionärerna. De ryska arbetarsammanslutningarna ha
aldrig blivit delaktiga av det sociala erkännande, som de västeuropeiska
fackföreningarna förskaffat sig, de ha aldrig blivit en erkänd makt i
samhället. Detta erkännande, denna tolerans har förlänat den
västeuropeiska arbetarrörelsen en mindre desperat och revolutionär
läggning, har införlivat den med samhället och inflätat den i en mängd
sociala relationer, under det att de ryska arbetarsammanslutningarna
tvingats att förbliva verkligt aggressiva kamporganisationer utan
erkänd rätts- och förhandlingskapacitet.
Av utslagsgivande betydelse för de ryska arbetarelementens
klasshat, radikalisering och revolutionära orientering synes emellertid ha
varit deras avsaknad av sociala be fordringsmöjligheter.
Medelklassens fåtalighet försvårade en absorption av från arbetarklassen
kommande befolkningsgrupper och bidrog därigenom till att stabilisera
och markera gränsen mellan medelklass och arbetarklass.
Avsaknaden av förmedlande element mellan fattiga och rika förlänade åt det
ryska samhället en ödesdiger brist på elasticitet. Det oligarkiska
Ryssland blev oförmöget att i längden inom sig kunna hysa ett
revolutionärt proletariat. Det finns för övrigt en svensk företeelse, som
talar för, att gränsen mellan medelklass och arbetarklass är
avgörande för arbetarklassens politiskt-sociala orientering, nämligen den så
kallade norrlandsradikalismen. Visserligen har det icke saknats
försök att härleda denna företeelse ur den geografiska miljön och de
yttre, tekniska arbetsbetingelserna. Man har menat, att den höga
tekniska standarden och intrycket av varandra hastigt avlösande
radikala förändringar inom produktionen och inom den lokala
omgivningen skulle skapa en tro på möjligheten av radikala och hastiga
förändringar även av samhällsstrukturen. Den politiska radikalismen
vore sålunda en ståndpunkt man kommit fram till genom något slags
analogi. Detta förklaringsförsök ter sig emellertid knappast
övertygande. Ty om hypotesen vore hållbar, borde ju den amerikanske
arbetaren, som i högre grad än sin europeiska kollega stått under
inflytandet av en hastigt och oavbrutet framåtskridande arbetsteknik
och maskinisering, och som haft en omedelbar erfarenhet av
synnerligen radikala och oväntade förändringar i fråga om produktion,
miljö och levnadssätt, vara särskilt radikal i politiskt-socialt avseende.
Som bekant förhåller det sig snarare tvärtom. Förklaringen torde
nämligen vara att söka icke i den geografiska utan i den sociala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
