Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1 febr. 1934 - Mauritz Västberg: Idéoffensiv för socialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
socialismen tanken om en planmässig hushållning och att de reaktionära
partierna för att kunna hålla sig kvar vid makten måste maskera sig
som socialistiska i exempelvis nationalsocialismen. Denna kapitalism
har aldrig förr kämpat med större maktresurser men heller aldrig
med mera sjukt samvete. Nuets risker och möjligheter uttrycker de
Man i orden:
"En svår ekonomisk kris kan gestalta de fackliga och partipolitiska
maktförhållandena så ogynnsamt för den socialistiska rörelsen, att den förlorar
en stor del av de fördelar och maktpositioner, som den redan vunnit. Men
just den därigenom stegrade spänningen mellan skärpt kapitalistisk reaktion
och förvärrat masselände kan stegra den socialistiska idéns reella makt till
en grad, som vida överstiger den, som den uppnådde under de goda
konjunkturernas tid, när den blott på grund av förminskat motstånd kunde
genomdriva större krav på samhället."
Och så är de Man inne på den aktuella taktiken, därvid han
bekänner sina tvivel på att reformismens väg längre är farbar, och
om man på den kan komma fram till målet. Han undersöker varför.
Därvid konstaterar han att tron på arbetarklassens makterövring
vilar på de två viktiga förutsättningarna, att proletariatet skulle
fortsätta att ökas och att dess intressen skulle bli allt enhetligare. Men
båda dessa förutsättningar saknas. Socialstatistiken i alla
högkapitalistiska länder vederlägger hypotesen, att industriarbetarklassen
genom kapitalismens fortgående utveckling skulle växa till en
majoritet. Javäl. Men detta säger inte allt. Därest den industriella
organisationen och tekniken rationaliseras efter samma kapitalistiska
metoder som nu, är det icke uteslutet att industriarbetarklassen såväl
relativt som absolut går tillbaka, men om näringslivet icke kan suga
upp en ständigt ökad befolkning så måste ju därav följa en allt större
proletarisering av massorna. Dessa kunna icke bli mindre
mottagliga för socialism än industrins arbetare. Arbetarklassens enhetlighet
hotas också av tekniken, som visserligen skapat ett nytt
dekvalificerat arbetarskikt, som betjänar maskinen, men också ett nytt skikt
av rekvalificerade maskinmästare, uppsyningsmän och konstruktörer.
Detta skulle innebära en splittring av arbetarklassen i två olika skikt.
Faran finns. Inte bara i Jack Londons och H. G. Wells sociala
romaner, inte bara i kommunisternas kritik, utan ock i verkligheten.
Men de Man ger den för stort utrymme. Även om många arbetare
anse att de löst sin sociala fråga och draga sig tillbaka i egen stuga,
torde dock under en kris den allmänna känslan av otrygghet ökas.
Denna griper ej blott arbetarna av olika skikt utan även den
tekniska och merkantila personalen. Man avläser detta i vårt land i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
